Getingbo

(lördag)

Hälsade på ute på Vätö, där Maja,, Erik, Lova, Cecilia, Bosse, Mats och Tekla befann sig. Vi badade och fikade med goda samtal både i vattnet och vid bordet. Köpte ny telefon och Thomas kom på eftermiddagen till Väddö. Nu har jag båda barnen här och det är gott.

(söndag)

Getingbo under verandatrappan. Blixtar och dunder under en kort stund, regn under en halvtimma här på Väddö. Översvämningar i Stockholm. Tusen döda i Palestina. Livet pågår, trots tragedier.

Sover dåligt, vaknar många gånger på natten. Tur jag har min cd-spelare så jag kan lyssna på berättelser. Somnar utan större grubbel. Varmt, blir inte mycket gjort. Jo, förresten, Jenny och jag kalkade gräsmattan innan regnet, tänkte att de skulle komma ner ordentligt i jorden. Rensade lite i min lilla arrangerade äng. Några tomater på väg och chilin blommar. Något djur äter upp min persilja och min oregano, inga andra örter, någon som vet vad djuret heter?

(i dag, måndag)

Har ringt och terroriserat kirurgen på Karolinska om svar från lungavdelningen. Jag blir verkligen tokig på det här. Innan de kan göra en punktion på lungan måste de ta andra prover vilket kräver två nya remisser, som ännu inte har beaktats. Med det här tempot hinner jag både dö, återfödas och dö en gång till. Försöker att det inte ska gå ut över sjuksköterskorna men det är lätt att bli en stor egoist i det här.  

Försäkringskassan ringde och undrade ifall jag ansökte om sjukpension. Ja, det kommer att ta lång tid det här men jag hade inte riktigt tänkt så länge. Jag hade alltså fyllt i fel blankett. Jenny och jag spelar quiz, Thomas lagar mat och Leif ligger och gosar sig i hängmattan.

Det känns som det här har pågått i en evighet och det känns också som att inget har hänt. Drömmer jag alltihop? Jag har gjort några undersökningar, några har tillkommit, de som ännu inte har blivit av. Och jag tror att tumörerna hurrar och lever fan i min kropp. De är ju fritt fram för dem att härja som de vill. Det stör mig oerhört!

Vi har en fantastisk sommar. Jag förstår att värmen inte tilltalar alla, det är i alla fall bättre än att det regnar och är kallt och grått hela sommaren. Till er sänder jag en kylig tanke ;-). Thomas åker hem ikväll. En kort visit. Barnen vill vara med när jag träffar läkaren, vilket jag skulle ha gjort vid det här laget. Det kommer inte att bli så förrän om tidigast två veckor.

(en stund senare)

Nu har vi vinkat av Thomas. Han fick laga middag innan, en fantastiskt god flygande Jakob med örtris. Michael ringde i eftermiddags och är på väg till Stockholm och Kim pratade jag med nu, hon kommer också i morgon. Roligt med besök, då har jag lite annat att distrahera mina grubblerier med.

Shima!

Anette

Sländor och fjärilar

Jag kan se framför mig hur mina allierade springer omkring i kroppen, upp och ner, hit och dit, för att ta rätt på förödelsen. De tassar försiktigt fram i bombade områden för att inte brisera någon dold mina, samtidigt som de försöker städa upp och hålla ordning i kaoset. Rädda det som räddas kan. Inuti råder krigstillstånd!

Jag befinner mig i limbo, mellan himmel och helvete. Ett märkligt tillstånd. Jag blir bara sjukare och sjukare, ändå är jag inte sjuk. Inte utanpå! Det syns inte, det känns inte. 

Sommaren är fantastisk, jag är lycklig som får uppleva en sådan här sommar till. Trädgården är full av sländor, fjärilar och humlor. Flugor, getingar och fästingar också, även om de inte är lika bejublade. Värmen omsluter mig, milt och varsamt, en vindpust smeker min varma kropp lite då och då.  Det är en ynnest att få vara i allt det här.

Pratade med Marijke, Kicki, Kim och Mamma igår. Flera hör av sig via nätet och sms. Ja, vad säger en om det här, vad finns det att säga?

Ingenting och allting! Det är gott att veta att ni bryr er och att ni vill ge mig kraft att orka också detta. Jag gråter mycket. Ögonen är som små russin. Jag skrattar inte lika mycket, men det finns där också. Jag ler desto mer. Åt bilden på lilla Lova som skrattandes dansar i vagnen, åt Jenny som sitter mitt emot mig och jobbar, åt Leif som ställer sina urklivna skor lite överallt, åt er som sänder mig tankar om healing.

Orken att läsa in mig på kosttillskott och andra stärkande moment, är totalt bortblåst. Jag öppnar boken, stänger den igen. Tänker att jag behöver göra något åt mitt tillstånd. Blir påmind om att det inte ligger i mina händer. Att jag är beroende av andras handlingskraft.

Ingrid och Michael ringde för att höra hur det är. Återigen, ja, vad säger en? Kvällen är ljum. Vi har precis ätit torsk på kryddstark bädd och stampade potatis med morötter och ärtor. Så gott. En kan ju inte grilla varje kväll.

Tänker på förödelsen i Palestina och tänker på en bok jag läste för ett tag sedan, ”Morgon i Jenin” av Susan Abulhawa. Den enda berättelse jag läst om hur det verkligen är att leva i och växa upp i Palestina. Hemsk och viktig. Jag har läst fakta böcker förstås men det är speciellt att läsa om hur det verkligen är, hur det upplevs och vilka konsekvenser det får för den enskilda individen och hennes familj. Jag känner verkligen för alla de som tvingas leva i krigets fasor i Palestina, Syrien, Nigeria och alla andra drabbade områden.

Amore!

Anette

Chockvågor

Inte trodde jag att det kunde bli värre än så här. . .

Igår var jag på CT röntgen där jag fick en spruta med radioaktiv substans i armen. Sköterskan berättade vad jag skulle gå igenom och pratade om lungorna. Nej, du menar levern, det var den ni skulle titta närmare på. Mitt uppdrag är att titta på lungorna det är allt jag vet, säger hon. Ja, hon berättade också att alla organ kommer att synas eftersom det "lyses upp" inuti kroppen min. Det var ungefär som magnetröntgen, inget annorlunda för mig. Leif skojade om att jag borde vara Sveriges mest upplysta kvinna vid det här laget :-). Med lite oro i kroppen gick jag ifrån Huddinge sjukhus, funderingar om varför de är så intresserade av mina lungor?! Matt och trött somnade jag vid 21.30.

Dagen idag är varm, solig och somrig, precis så som jag minns min barndoms somrar, så som de alltid var. Kicki ringde i morse, vi pratade en stund. Leif och jag promenerade till Solna centrum och fick gjort lite ärenden. Jag har skrivit ett brev till försäkringskassan och tänkte göra mycket mer än så idag. I morgon ska ju mina barn komma och vi ska gå tillsammans till min läkare på Karolinska.

Trodde jag. . .

Min läkare ringde nu i eftermiddags och ville ställa in mötet i morgon. Jag har inget att komma med i morgon, det är för tidigt inpå, vi måste se vad det är för förändringar i din högra lunga innan vi kan bestämma en behandling för dig. Jag blir alldeles tyst, vad är det med min lunga? Du vet inte, säger han. Nej, jag vet inte. vad har ni hittat i min lunga? Läkaren berättar vidare att på lungröntgen fann de en förändring i min högra lunga, CT röntgen igår bekräftade detta. Nu vill de göra en punktion på förändringen för att se var den kommer ifrån. Den kommer alltså inte ifrån tjocktarmen!

Om det är en metastas tänker de att den kan komma från bröstcancern. Jag menade på att det fanns inget för fem år sedan. Och jag gjorde ju en mammografi i februari. Ja, jag vet tumörerna kan komma plötsligt, överraskande. Det kan finnas något igen där. Jag har fått tid till mammografi nästa vecka. Är det inte någon metastas i från bröstet är det alltså en annan sorts cancer till i min kropp. Hur galet är inte detta? Hur möjligt är det?

Jag är ledsen, bedrövad, chockad och känner mig helt uppgiven och är helt slut. Tårarna kommer hela tiden. Det är synd om mig, väldigt mycket synd om mig. Känner mig ynklig. Upplyst igår, nedsläckt idag.

Av två rena slumpar upptäcks mina tumörer och metastaser. Kramper i magen som leder till magnetröntgen och en lungröntgen för säkerhets skull, för att jag är en gammal rökare.

Idag blir det kärlek på ren svenska, till er alla!

Kärlek och Värme!

Anette

Fallskärmshopp

Jag läste i ”Healing, resan till läkedom” av Matthew Manning, ett citat som satte sig hos mig. ”Erfarenheten att diagnostiseras med cancer är jämförbar med att kastas ut med fallskärm från en helikopter över ett gerillaområde utan kompass, vapen, karta och utan att vara tränad i överlevnad”. Jag kände med en gång att, ja, just så är det. Jag vet inte vart jag är på väg, vart jag landar och jag har inte kontroll att styra över utgången av det här. Det finns ingen given mall eller en given väg jag ska gå. Jag är vilsen i pannkakan.

Elisabeth och Hasse kom förbi en stund idag, efter deras vandringar i Baskien. Det värmer oerhört att de tar en omväg för att krama om mig. Det är fint, det är varmt. Det är kärlek. Och jag blir så varm i hjärtat. Vi hade en härlig stund i skuggan innan de for vidare till Skövde.

Idag ringde Huddinge sjukhus om en remiss som hade skickats till dem angående en radioaktiv röntgen jag ska göra på måndag. Hade ingen aning om den och blev orolig. Vad betyder det? Att det är så oroväckande att de vill se hur illa det egentligen är? Ja, fantasin går igång. Fantasin är livlig i vanliga fall och nu om möjligt ännu livligare. Min kontakt på Karolinska försökte lugna mig och jag har valt att höra vad hon säger, att det enbart är för att de vill se nyanserna i metastaserna, det subtila. Phu, jag ska mammograferas också. På ett sätt är det bra att de går igenom hela mig, då kan jag vara lugn för ett tag i alla fall. Jag efterlyste en fullständig genomgång efter min bröstcancer, men då log läkaren mot mig och sa, nej, Anette det är inte möjligt. Förmodligen för kostsamt. Vid de laget hade det inte funnits någon tumör eller några metastaser. Så det hade lugnat mig för stunden.

Jag läser mycket om vad jag ska göra, hur jag ska förhålla mig till cancern och vad jag kan kräva av sjukvården och min omgivning. Det som är svårt är att veta vad jag vill. Det är svårt att skilja på det jag vill och det jag tror är nödvändigt. Jag vill ju leva många år till. Jag vill se mina barn leva, dela deras lycka. Jag vill vara en del av deras liv och vardag. Jag vill umgås med mina vänner, ha fina samtal, långa promenader, ideologiska diskussioner och goda middagar. Jag vill vara en del av mina syskon, syskonbarn och mammas liv och jag vill vara med Leif i många år till. Många tankar rör sig i huvudet, många känslor virvlar runt i kroppen.

Vi är på landet och jag går här och strosar. Gör sådant jag tänker är bra för mig och för att stärka min kropp. Jichu Gong försöker jag göra varje morgon. Dricker björkaska innan alla måltider, stärker mig med vitaminer. Många ringer och jag är mycket i telefon. Det är gott att ni hör av er och att ni ligger på när jag inte alltid orkar. Som jag sagt tidigare, det betyder mycket för mig. Det är det som får mig att orka simma vidare ett tag till.

Sommarkvällen är ljum, 21 grader klockan 21.45. Jag vill inte missa en endaste upplevelse jag älskar, som en ljummen sommarkväll. Det känns återigen som att jag har bråttom, bråttom att uppleva, att leva.

Idag blir det kärlek på Tjeckiska.

Láska till er!

Anette

Sommar och varmt

Sommar och varmt, kan njuta av det en stund. Blir rastlös fort, vill att saker och ting ska hända. Kan inte skynda på det, har ingen kontroll. Det skrämmer, att jag inte har kontroll över mitt liv. Det ligger i andras händer. Andra bestämmer. Det stör!

Tänker mycket på cytostatikan jag måste ta och jag är fortfarande livrädd. Om inte tumören tar död på mig så kanske cytostatikan gör det. Det är så starkt gift, hur ska jag kunna skydda mig mot det? Hur ska jag kunna stärka kroppen så att den står ut? Björkaskan, jag började med häromdagen, verkar ta bra för nu har tarmarna börjat stabilisera sig. Jag tror att det är björkaskans förtjänst, men har egentligen ingen aning.

Jenny for hem i går morse. Lena och Ulf, från Kågeröd, kom förbi i går eftermiddag och stannade till i förmiddags. Vi åt gott och snackade mycket. Härligt med lite avbrott från alla avgrundstankar. Lena gav mig en behandling i morse. Skönt och intressant att märka hur kroppen responderar och reagerar. Jag har vetat sedan i november att jag har obalans i tjocktarmen och levern, vilket Lena bekräftade. Jag kunde naturligtvis inte föreställa mig att det var så illa som det är. Torra, spruckna läppar, hudutslag över hela kroppen och något senare torrsprickor runt ögat. Symptom som vi alla har någon gång. Jag behandlade mig själv för att balansera Tjocktarmen och levern.

Ulf körde ner deras stora husbil i diket. Efter lite drama puttade vi upp bilen och de kunde köra vidare. Det är gott att ni kommer förbi, ringer, mailar, smsar mina fina vänner och familjen. Känns gott i hjärtat och stärker mig. Det får mig också att känna mig betydelsefull. Viktigt nu!

Tänker på Hopi indianernas ord för kärlek, shima. Smaka på det, säg det, känn det.

Shima till er!

Anette

Väntan!

Jag väntar fortfarande på att vakna upp ur min mara. Det känns overkligt, som att jag står någon annan stans och iakttar. Är trött. Säkert på grund av att det tar så mycket energi att bara vara i det här. Det är en märklig situation. Jag är sjuk, känner mig inte sjuk. Hur gör en då?

Thomas kom upp från Mölndal i onsdags kväll och slöt sig till oss. Vi, barnen och jag, åkte båt i skärgården i går, till Vaxholm. En fin liten pittoresk by. Vi åt lunch, strosade runt, vadade, låg på brygga och åt glass. Leif kom och hämtade oss med bil. Ja, det går faktiskt att köra bil dit. När vi satt och dinglade med benen på kajkanten, såg vi Lennart och Micke som var och tankade båten, oväntat och kul. Min födelsedag fortsatte efter lite vila hemma, på en Italiensk restaurang vid Råsunda torg. Så där gott. Det var fint att vara tillsammans i alla fall. Jag fick en konsertbiljett till Rickard Woolf av barnen. Han har konsert på måndag på Fjäderholmarna, jag känner mig trött och medtagen och stressad av att också planera in det, så vi skjuter på konserten och hör honom en annan gång, i höst. Vi somnade trötta, alla fyra. Thomas var tvungen att åka hem tidigt i morse för jobbet. Jenny är kvar och kommer ut till oss på landet i morgon.

Grillade lax ikväll. Är trött på lax, vill inte äta rött kött . Ingenting smakar just nu. Efter koloskopin är det som att jag bara bar luft i magen som kniper och gör ont. Har köpt Björkaska som ska vara bra för PH värdet och när jag får cytostatikan. Letade också efter Borelain, ett ananasextrakt, som stärker immunförsvaret. Läste om vilka vitaminer och mineraler jag ska ta för att inte braka ihop av alla gifter. Sedan läste jag på ett annat ställe att vid vissa cancersorter förvärrar intaget av vitaminer och mineraler cancern.  Jag gillar det inte men behöver väl prata med onkologen innan jag tar kosttillskott. Jag är rädd för cytostatika, vill inte ta det, tänker att det är så farligt att det förgiftar hela mig. Kommer ihåg hur strålningen tog död på all min hårväxt i armhålan och hur bränd jag blev runt bröstet. Det är så starka behandlingsformer att jag blir rent rädd.

Jag avskyr denna väntan. Att bara sitta här och vänta på att något ska hända gör mig galen. Ringde min sköterska idag och bad henne skynda på så att jag får en tid lagom till att de har haft sina konferenser. Den sista är 22 juli och då har jag vetat att jag har den här skiten i kroppen över en månad. Det tar för lång tid!

Kärlek

Anette