Skratt och gråt

En kan skratta och gråta åt en massa ting. Sådan tur att jag har tillgång till båda yttringarna. Gråter lätt men skrattet är snart det också. Mötte en man på Karolinska vid sista behandlingen i onsdags. Han undrade hur jag kunde vara så pigg och rask mitt i alltihopa. Hans upplevelse var att han inte orkade med någonting. Jag berättade att jag har sådana dagar jag också. Dagar då jag är ledsen, bitter och tycker att livet är fördjävligt orättvist. Och dagar då jag bara ligger och inte orkar någonting heller. Jag har också dagar av tacksamhet och glädje över det jag har runt mig i livet. Och dagar fulla av energi. En del människor berör, det gjorde den här mannen, vi skildes med tårar och önskningar om att det ska gå bra för den andre.

En del dagar tror jag att jag är medelpunkten i världen ;-). Ha ha ha… en dag berättade jag för Leif att jag tycker att det är läskigt att ASIH (avancerad sjukvård i hemmet) och Karolinska läser mina journaler och jag kan inte avboka eller boka med någon utan att den andra vet vad jag gör. Leif kontrade med att undra hur viktig jag tror att jag är för dem, att de läser mina journaler hela tiden ;-). Jag började skratta gott, förstås, och det slog mig att jag är bara en av alla, och det var skönt att plocka ner mig själv på jorden, att avdramatisera mitt tillstånd lite.

Nu sitter jag hos mamma och skriver. Dagen idag är en ganska bra dag, än så länge. Dessa helger, efter behandling brukar vara de värsta. Kanske skärper jag mig omedvetet, eller så är det så bra det är. Behöver inte analysera det mer. Under dagarna emellan jag skriver så tänker jag att det där ska jag berätta på bloggen nästa gång jag är inne. Glömmer det och så får ni andra berättelser istället.

Tungt att läsa Jennys blogg, hon är så knivskarp i sina kommentarer, kort och koncist uttrycker hon det som berör. Gråter en skvätt var gång, minns hur det var, den där natten. Hur berättar en dramatiska, hemska saker på ett mjukt och smärtfritt sätt? Går det? Själv är jag inne i acceptansfasen, tror jag. Att acceptera att jag bär på en livshotande sjukdom som jag tänker att jag kan bemästra på något sätt, å ena sidan. Å andra sidan acceptera att jag inte har kontroll över läget och inte kan påverka utgången av det här. Bittert att inte kunna påverka. Lycka om jag kan.

Julbord den 13 december hos Monika (kusin till Leif) och Lennart. Mycket folk och hjärtligt. Behöver komma ut och möte den andra verkligheten ibland. På söndagen var vi i Sofia kyrkan och lyssnade på Kersti, och andra i kören, när hon sjöng gospel. Marianne med entourage stannade också till i kyrkan. Promenerade ner till Leifs barnbarn Lova och hennes föräldrar Maja och Erik efteråt. Härligt med människor i livets början. Lova står, reser sig upp och är på väg ut i livets spännande äventyr. Härligt att få vara en del av hennes resa och upplevelser.

Förhoppningsvis orkar jag träffa barnen, familjen och vänner nu när jag är nere. Att vara närvarande känns viktigt. Sanna, min brorsdotter, kom förbi med en STOR påse godis till oss. Se hur länge vi klarar oss utan att nalla allt för mycket i påsen ;-). Nu vilar jag mycket på mammas soffa och samtalar stilla samtal. Lite andra praktiska saker ska göras när jag är här nere. Planering, vilket jag inte är så bra på just nu. Lägenheten ska ses över och förhoppningsvis hyras ut innan jag återvänder.

Skinka griljering idag och jag önskar er alla fina, lugna dagar innan jul.

Kärlek till er!

Shima

Anette

Många tankar...

Dagarna går och tankarna flyger och far i huvudet. Är helt fascinerad av Nobelpristagarna Maj-Britt och Edvard Mosers forskning på hjärnan, ja John O’Keefes forskning också, de hör ju ihop. Nu går jag runt och tänker min tillvaro i positioneringar och koordinatsystem, visst är det fantastiskt. Äntligen något jag begriper mig på, i det sammanhanget. Tankarna ja, de flyger far hela tiden. Vi tittade på ”Påven Johanna”, en film om en kvinnlig påve ;-) ja, det fattade ni ju på titeln ;-) Händelsen utspelar sig i Europa på 800-talet, korsriddarnas och nordmännens tid. De härjade uti världen av lika anledningar men med olika förklaringsmodeller av makt, förstås. Det som slog mig när jag tänkte på filmen efteråt, var att de härjade då för 1200 år sedan, som de gör nu. De kristna kände sig hotade av islamisterna och islamisterna kände sig hotade av de kristna, precis som det ser ut idag. Religion är makt, även om den i vårt sekulariserade samhälle har fått mindre betydelse (tror jag) så har den enorm makt i andra. Vi människor håller på, hela tiden, om och om igen. Att vi inte lär oss. Ser positioneringar och koordinatsystem igen.

 

Jag har haft besök av Christina från Herrljunga. Christina gör smoothies av färska växter hon plockar och jag fick ett par av henne. Jätte goda. De kommer att säljas i affären Gryning på Söder (lite reklam ;-). Fint att träffas en stund. Louise, kursare från terapiutbildningen, lunchade med mig en dag förra veckan. Gott att inte tappa kontakten helt med psykosyntesutbildningen och gott att träffa Louise så klart. Michael, min bror, tittade förbi en kväll. Han var på konferens i stora staden och kom och kramade om mig en stund, fint. Lite sminktips, fina samtal och god middag fick jag av Kersti en kväll. Kersti är Johan och Axels mamma, vilka också är Leifs barn. Det är så gott att göra lite andra saker och träffa människor som får mig att tänka på annat för en stund. Samtalen är viktiga för mig. Samtalar gör jag också i telefon, en hel del. Även om jag har varit dålig på att ringa själv så har jag tappra, fina vänner och familj som ringer och ringer. FANTASTISKT! Jag är så lyckligt lottad.

Canita, min brorsdotter, gör ett projekt på sitt gymnasium, där de ska komma med en produkt de ska tillverka och marknadsföra, typ från ax till limpa. De gör halsband de ska sälja och där 50 procent går direkt till barncancerfonden och 50 procent till material etc. Ingen förtjänst utan bara kärlek och medmänsklighet. Visst är det vackert. Heja dig Canita!

Malin, min kontaktsköterska på onkologen, ringde alldeles nyss och meddelade att mina värden ligger precis under gränsen för behandling. De röda och vita blodkropparna är ganska medtagna, inte dem men benmärgen som producerar dem. Nya prover på måndag morgon. Håret sitter där de sitter. Märkligt hur det kan bli, jag går och väntar på att tappa det och så sker det inte, inte nu. Min oro över att behandlingen inte tar på mig, för att jag inte har de biverkningar som en normalt ska ha, har jag fått dementerade. Vi är olika och vi reagerar olika på behandlingen. Ja, ni hör ju själva. Jag vet ju det men när det plötsligt drabbar mig så är den sortens kunskap som bortblåst. Jag går vilse i min inre GPS.

En tanke, eller många tankar, till dig, pappa. Det är 25 år sedan du gick till eftervärlden idag. Då var det isigt, snö och kallt. Älskar dig!

Det ringer på dörren, Leif öppnar och kommer in med en påse från blomsterbudet. Jag har fått en vacker blomstergrupp från Psykosyntesakademin, så fint att de tänker på mig. En gåva, ett brev, en tanke, ett ord, en gest, ett möte. Betyder så oerhört mycket och lever med mig längre än ni någonsin kan ana…

Kärlek till er!

Shima

Anette