Det är svårt att beskriva hur de här sista tretton månaderna
i mitt liv har varit, annat än med att det har varit som en mardröm fylld av
läskiga varelser som invaderat min kropp och utarmat mig på allt hopp om liv.
Ena stunden är jag paralyserad av skräck, andra stunden rinner tårarna i ren
förtvivlan. Försöker, mitt i allt virrvarr, hitta hoppet och tron om ett liv
lite längre än ett år. Tänker på mina barn, mycket.
Smärtor i magen och en oro över att ha fått en varhärd i
tarmen igen gjorde att Leif och jag åkte till Karolinska. Innan dess hade jag
röntgats för att kolla av tumören i halsen. Tur (eller otur) att det också hade
beställts röntgen på bröstkorg och buk, visade det sig senare. Jag blev inlagd
på kirurgen och läkaren gick igenom röntgensvaren med mig. Chocken som kom har
fortfarande inte lämnat mig. Alla mina tumörer har vuxit avsevärt, ja ni läser
rätt, avsevärt. Halsen har ett kluster av körtlar som alla är angripna och de
har vuxit en centimeter. Vänta nu. Ett kluster av tumörer i halsen, jag har ju
”bara” en i halsen!? Det har tolkats som en tumör men är alltså ett kluster av
tumörer. Jag blir helt svettig. Tumörerna i levern har vuxit någon centimeter
varav den ena sitter väldigt nära för att täppa till en gallgång. En stark oro
sprider sig. De angripna körtlarna utmed ryggen har vuxit någon centimeter,
varav en sitter farligt nära venen vid vänstra njuren. Paniken kommer. Huvudtumören
i tarmen har troligtvis vuxit och det är därför det är oroligt i det området
just nu. Vill inte höra mer. Out of the blue så har jag en tumör i bronkerna
till höger lunga och ett antal mm stora tumörer utspridda i lungorna. Jag har
kopplat bort mig.
Var i hela friden kom dem ifrån? Är det möjligt att detta
kan ske på bara fyra veckor?
Jag skrev förra gången något om att jag sakta börjar vänja
mig vid att jag inte ska leva så länge till. Men det här var jag inte förberedd
på. Med den takt som tumörerna tycks ha nu så undrar jag hur långt jag har kvar
innan cancerskiten har invaderat varenda del av min kropp?
Leif och jag är nere i Göteborg hos Thomas och Michelle. En
heldag på Vrångö med min kära vän Ingrid och en lugn kväll med ovan nämnda.
Sitter ensam i köket och skrivet, medan de andra har lagt sig. I morgon kommer
syskon och syskonbarn och Jenny. Måndag hänger jag med Thomas (vi ska
troligtvis rida ;-), Leif åker hem. Tisdag lunch med Kicki och häng med mamma
ett par dagar. Nästa helg retreathäng i Småland med Jenny och sen hem för
behandlingar.
De sista dagarna har fyllt mig med ångest inför min död, som
verkar närma sig med Mästerkattenkliv. Snabba beslut är en fallenhet hos mig.
Sagt och gjort, jag sa upp mina hyresgäster i lägenheten och är på väg hem. Skall
jag dö snart vill jag vara hemma.
Flytten innebär en del distraktioner som kan vara välkomna
nu, som att byta sjukhus. Jag är stum av skräck för vad som komma skall. Läser
Jennys blogg och gråter.
Älskar er, alltid och hela tiden!
Shima
Anette
