Tillit

Höst, med sprakande färger och blåsten som virvlar runt allt det gula. För ett par år sedan tog Leif bilder på mig, dansandes på Solnas gator i höstskrud. Bilderna skulle jag ha till hemsidan, för frigörande dansen. Livet tog sig andra vägar. Och denna höstdag, då min dotter precis har fyllt 31 och jag snart ska bli farmor sitter jag med en stor ångest klump i halsen, svårt att andas och vara glad.

Hyr aldrig ut era lägenheter. Ett starkt tips bara. Jag har kommit hem till en lägenhet som var så smutsig att jag fick hyra in städfirma. Saker, mest vardagssaker som husgeråd, sänglinne någon lampa, madrass… saknas. Bänkskiva med fuktskador, ev mögel, grova repor i ugnen där emaljen är borta. Smutsiga handdukar och lakan ihop vikta i skåpet. Ja, det har jag sysslat med tiden jag var hemma. Ingrid har tvättat upp mina handdukar och de lakan som fanns kvar. Hon hjälpte mig också att diska upp diverse stora husgeråd som inte gick in i diskmaskinen. Jag har fått kastruller och stekpanna, täcke och lakan av Åsa och Torbjörn. Thomas och Michelle hjälpte mig få bort alla bananflugor, köpte glödlampor så jag kunde se i mitt hem på kvällen. Jenny raskade på uppackningen så den är nästan klar när jag kommer ner igen. Sedan all korrespondens med en kränkt och fattig man som helst vill prata med en annan man, inte mig alltså. Han har nobbat mina förslag och jag har bett att få slippa ha med honom att göra. Depositionen går till en obetald elräkning, flyttstädningen, diskbänken och ugnen. Han är polisanmäld för innehav av min nyckel och stöld av diverse saker i mitt hem. Hans lånade mig en låskolv så jag kunde åka till mina behandlingar i Sthlm denna vecka. Mannen som hyrt gick nämligen in i min lägenhet när han trodde att jag inte var hemma. Mycket mail, sms, telefonsamtal. Zahra tipsade om medling som tyvärr inte gick hem. Michael gav mig också värdefulla råd att följa vid en eventuell rättegång. Ja, en soppa som jag försöker att förhålla mig till, som av och till ger mig kräkkänslor och känsla av panik. Är det här det sista jag ska göra på denna jord?

Glädjande är att jag har många som ser om mig och det är gott. Jag vågar inte helt lita på att ni finns där, men för varje dag som går så märker jag att tilliten till min omvärld blir större och starkare och jag vågar be om mer. Idag tänker jag meditera och i morgon ska jag få healing av Louise. Är kvar ytterligare en vecka i Solna, för avslut med Karolinska, Asih och lite annat smått och gott. Har fått kontakt med Sahlgrenska så den överslussningen är klar.

Precis nyss har jag fått blod. Känner mig lite frusen just nu men tänker att helgen kommer att bli lite piggare är den brukar. Det återstår att se, men den totala utmattningen kommer troligtvis inte. Tänker mycket på Mankell och jag upplevde att vi var lite följeslagare på håll förstås, jag träffade honom aldrig. Läste hans bok som väckte mycket tankar kring micro och macro kosmos där vi är vandrandes emellan det personliga och det världsliga. Och hur våra lilla jag påverkar genom vår blotta närvaro.

Utanför mitt skrivfönster för dagen står ett stor träd med en fantastisk färgskala, dansandes i lövverket. Än finns det liv och de rister, dansar och skakar om, innan viloperioden. Det känns inte så just nu, men det kanske är så att när hösten rinner ut och vintern kommer med stiltje så är det min tur att gå till eftervärlden. Allra helst vill jag gå till eftervärlden i full blom, när sommaren är och livet lever i sin fulla prakt.

Jag ber om goda tankar och om kärlek för att lösa konflikten mellan ett kränkt jag och en kränkt man, så att vi kan gå ur det här stärkta.

Jag älskar er för allt ni är

Shima

Anette

Höst

Höstlika dagar går långsamt. Jag tittar efter flyttfåglarna som liksom jag ska dra söderut. Packar och tycker hela tiden att det inte är så mycket att packa. Och så är det helt plötsligt väldigt mycket att packa och väldigt lite att packa i. Har en tendens att stressa upp mig märker jag, oroar mig i onödan. I slutändan brukar det lösa sig till det bästa. Mycket nytt kommer det att bli. Mycket annorlunda det som är här. Inte sagt att det blir sämre. Bara annorlunda. Det är vackert nu med höst och alla sprakande färger. Det gör mig glad i hjärtat.

Vi tar en tur till landet i morgon för att stänga för vintern. Min oas i livet det senaste året. Har hämtat mycket kraft och mod där när livet har känts svårt. Mankells ”Kvicksand”, bland andra, har också gett mig tröst och eldat på mitt engagemang. I korta noveller angriper han frågor i det lilla och i det stora och så möts det. Som hur vi ska behandla uranet i bergets djup kontra cellgifterna i våra kroppar. Reningsverk som ska ta omhand cellgifter jag kissar och bajsar ut, rätt ner i systemet som inte har kapacitet att rena till 100 procent. Läskigt, tycker jag.

Möten med människor är viktiga. Möten som berör, skakar om och värmer. Tänker på många människor som är ensamma, har inte någon. Ännu värre de har många runt sig men är ensamma ändå. Det är viktigt att värna om relationer och det är ett ömsesidigt givande och tagande. Ibland kommer vi på det försent. Tänker på en kvinna i Dubrovnik. En människa jag med stor sannolikhet aldrig kommer att träffa igen. Hennes glädje och entusiasm över att få visa oss sina fantastiska broderier. Att stanna upp en sekund med ett leende och ett vänligt ord kostar absolut ingenting. Det är gratis och en bli så glad i hjärtat.

Åsa sätter mig i arbete med att bolla texter hon ska angripa på sin utbildning. Jag är glad att vara efterfrågad och gillar att stimulera mitt intellekt. När jag inte kan studera själv så känns det roligt att angripa problem från en annan vinkel där jag inte behöver prestera. Kanske ska jag söka någon kurs till våren, bara för mitt höga nöjes skull?! Ovannämnda Åsa kommer till Stockholm i veckan för en kram, egentligen ska hon krama om några andra och så får jag en möjlighet också, härligt.

Mina tankar far från allt när jag var mycket liten till nu, inte i kronologisk ordning utan hur som haver. Många möten och situationer. Saker jag ångrar och saker jag är mycket stolt över. Dråpligheter och härligheter. På något sätt är dråpligheterna och det jag ångrar, petitesser i sammanhanget. Jag skäms inte och jag har ingen ånger. Tänker att så var det då. Det känns lättare, som att jag väljer vad som är jobbigt och i jämförelse är allt annat inget att hänga upp sig på.

Skrivkramp idag. Brukar inte vara så. Jag är glad att ni väljer att vara i mitt liv på olika sätt, det berikar och förnöjer mig.

All kärlek!

Shima!

Anette

Rens

Rensar papper och går igenom vilka saker jag ska ta med mig hem till Mölndal. Både skönt och fruktansvärt. På något sätt är de det som mina barn egentligen ska göra när jag har gått till eftervärlden. Att slänga det som är skräp och behålla det som är av minne och viktigt för dem. Nu gör jag det. Bestämmer helt enkelt vad de ska ha kvar och rota i. Här i Solna har jag bara en bråkdel av mina saker, den stora rensningen blir när jag kommer hem. Det är svårt ändå.

Det som är skönt i rensandet är att jag verkligen funderar på om det är värt att spara, lägga undan och om det är det, ta mig en funderare till om barnen eller min familj tycker det samma. Jag skrev också att det är fruktansvärt att göra detta och då menar jag verkligen fruktansvärt. Hela mitt liv rensar jag bort nu. Det påminner mig om allt jag gjort, vad jag arbetat med, olika projekt jag har genomfört, utbildningar jag gjort, saker jag aldrig kommer att slutföra, mitt företag, saker jag brinner för, människor jag träffat... Mitt hjärta gråter stora tårar och jag sörjer djupt. Påminner mig också om hur mycket jag har varit det jag gör och inte det jag är. Att prestera har varit viktigt, att visa upp, att duga. Jag har trots de tankarna mycket att vara stolt över! Samtidigt är det ledsamt att jag kommer på det nu.

Mediterar en stund varje dag, läser lite, promenerar, pratar i telefon, umgås med Leif. Försöker ta vara på dagarna och göra sådant som är bra för mig. Jag är inte lika hetsig som jag upplever att jag var det första året. Hetsa fram ett datum för min färd till eftervärlden till längre fram, genom mat, träning, positivt tänkande och försöka göra alla förslag ni så hjärtinnerligt kommer med. Mycket lugnare nu. Det är som det är och jag kan försöka att må bättre än jag gjorde i går.

Idag har en indiansk fras ” Today is a good day to die” återkommit i mitt huvud. Först försökte jag slå den ifrån mig, sen tänkte jag att ja, idag är en bra dag att dö på, varför inte. Det avdramatiserar det lite, i alla fall för mig. Åker till Olso och mitt lilla hjärta på fredag. Meningen var att vi skulle fira Thomas som fyller år den 20. Men det blir just vi två som firar honom, utan honom närvarande. Leif överraskade mig idag med en hörbok. Ni som känner mig lite mer vet att jag ligger och lyssnar när jag ska sova och när jag vaknar på natten så sätter jag på den igen. Helt enkelt för att slippa grubbel och funderingar som håller mig vaken halva nätterna. Det roliga i historien är att jag för en tid sedan dyrt och heligt lovade att jag aldrig kommer att läsa David Lagercrantz tolkning av Millenium, av principskäl. Den kom han hem med idag och nu får jag förstås läsa den. Håller på med en annan bok som jag inte kommer in i, är på sjunde cd och fattar fortfarande inte någonting?!

Lite kärlek fick jag av Marijke häromdagen, när hon var på konferens här i Stockholm. Bra för mig att det läggs lite utbildningar och konferenser här så att jag får möjlighet att träffa mina långväga vänner. Pratade med Kim, Kicki och Ingrid idag också. Nu ska jag titta på ett av mina favoritprogram ”Grand Designs”. Lagom engagerande och stimulerande.

Alla ni som tittar in här, jag älskar era väsen!

Shima

Anette

Blod och annat

Fick blod i går, efter flera dagar med blodbrist. Mår mycket bättre av det märker jag. Inte yr och förlamande trött. Ser fram emot helgen med tillförsikt men hoppas att jag kommer att orka lite mer än vanligt. Ja, så ser det ut just nu. Är mycket medveten om att det var väldigt länge sedan jag skrev och det har stressat mig lite. Inte för att jag känner att jag måste rapportera utan snarare att jag vill men inte har haft inspiration och ork.

Resan med Åsa, Torbjörn och Kimina, till Dubrovnik var en fantastisk upplevelse. Resan är en present till mig och jag blev bortskämd och omhuldad. Det var också en fantastisk upplevelse, att bara ta emot och njuta. Kroatien är ett vackert land med fint folk och härlig natur. Kan rekommenderas å det varmaste. Med facit i hand så kunde vi kanske ha solat och badat lite mer, läst på stranden och så. Samtidigt ville jag också se lite av landet och bara åka med.

Tänker ofta på livet. Mitt liv, som inte kommer att bli speciellt långvarigt. Gråter mycket, stora våta tårar, klara rinner de nerför kinderna och blötar ner mig totalt. Försöker vara i nuet och inte tänka så mycket på vad som kunde ha varit, eller kunde ha kommit att vara om omständigheterna var några andra. Att hitta livslust och glädje i det som är kvar. Inte så lätt men jag försöker och jag hittar ibland lusten och glädjen i det jag har och i det jag kommer att få vara i den närmsta tiden. Det handlar om att överleva, jag vill ju leva, inte dö. Jag vet hur det är att leva men jag vet inte hur det är att vara död. Rädslan för att dö speglar väl ovissheten tänker jag, det att inte veta. Zahras ord ringer i huvudet, ingen av oss vet hur dagen slutar, men det att jag tror mig veta hur den slutar och att jag tror mig kunna påverka det är väl det som närmast kan kallas överlevnadsinstinkt. Att tro mig ha kontroll över situationen.

Ja, så här flyger och far mina tankar genom huvudet. Jag är glad för var dag jag har och jag är glad för var kontakt ni orkar ha med med.

Min intention är att skriva lite oftare från nu. Med inspiration från andra som skriver oftare på blogg och i dagboksform i böcker etc.

Jag är er oerhört tacksam och hyser stor respekt för att ni vill vara i mitt liv på de olika sätt ni väljer. Kärlek till er!

Shima!

Anette

Chockvåg

Det är svårt att beskriva hur de här sista tretton månaderna i mitt liv har varit, annat än med att det har varit som en mardröm fylld av läskiga varelser som invaderat min kropp och utarmat mig på allt hopp om liv. Ena stunden är jag paralyserad av skräck, andra stunden rinner tårarna i ren förtvivlan. Försöker, mitt i allt virrvarr, hitta hoppet och tron om ett liv lite längre än ett år. Tänker på mina barn, mycket.

Smärtor i magen och en oro över att ha fått en varhärd i tarmen igen gjorde att Leif och jag åkte till Karolinska. Innan dess hade jag röntgats för att kolla av tumören i halsen. Tur (eller otur) att det också hade beställts röntgen på bröstkorg och buk, visade det sig senare. Jag blev inlagd på kirurgen och läkaren gick igenom röntgensvaren med mig. Chocken som kom har fortfarande inte lämnat mig. Alla mina tumörer har vuxit avsevärt, ja ni läser rätt, avsevärt. Halsen har ett kluster av körtlar som alla är angripna och de har vuxit en centimeter. Vänta nu. Ett kluster av tumörer i halsen, jag har ju ”bara” en i halsen!? Det har tolkats som en tumör men är alltså ett kluster av tumörer. Jag blir helt svettig. Tumörerna i levern har vuxit någon centimeter varav den ena sitter väldigt nära för att täppa till en gallgång. En stark oro sprider sig. De angripna körtlarna utmed ryggen har vuxit någon centimeter, varav en sitter farligt nära venen vid vänstra njuren. Paniken kommer. Huvudtumören i tarmen har troligtvis vuxit och det är därför det är oroligt i det området just nu. Vill inte höra mer. Out of the blue så har jag en tumör i bronkerna till höger lunga och ett antal mm stora tumörer utspridda i lungorna. Jag har kopplat bort mig.

Var i hela friden kom dem ifrån? Är det möjligt att detta kan ske på bara fyra veckor?

Jag skrev förra gången något om att jag sakta börjar vänja mig vid att jag inte ska leva så länge till. Men det här var jag inte förberedd på. Med den takt som tumörerna tycks ha nu så undrar jag hur långt jag har kvar innan cancerskiten har invaderat varenda del av min kropp?

Leif och jag är nere i Göteborg hos Thomas och Michelle. En heldag på Vrångö med min kära vän Ingrid och en lugn kväll med ovan nämnda. Sitter ensam i köket och skrivet, medan de andra har lagt sig. I morgon kommer syskon och syskonbarn och Jenny. Måndag hänger jag med Thomas (vi ska troligtvis rida ;-), Leif åker hem. Tisdag lunch med Kicki och häng med mamma ett par dagar. Nästa helg retreathäng i Småland med Jenny och sen hem för behandlingar.

De sista dagarna har fyllt mig med ångest inför min död, som verkar närma sig med Mästerkattenkliv. Snabba beslut är en fallenhet hos mig. Sagt och gjort, jag sa upp mina hyresgäster i lägenheten och är på väg hem. Skall jag dö snart vill jag vara hemma.

Flytten innebär en del distraktioner som kan vara välkomna nu, som att byta sjukhus. Jag är stum av skräck för vad som komma skall. Läser Jennys blogg och gråter.

Älskar er, alltid och hela tiden!

Shima

Anette