Höstfunderingar

Jag håller på att censurera bort mig själv. Har börjat fundera på vad jag kan skriva för att det inte ska bli så jobbigt för er att läsa om mitt elände. Ja, jag ska sluta med det. Har förstått att det är det ni vill veta, hur det är med mig just nu.

Mina tankar florerar kring existentiella frågor som vad jag ska göra med mitt liv. Vilket beror på hur länge jag ska leva. Det är ju en avsevärd skillnad om jag ska leva till jag är 92 eller om jag ska leva, låt oss säga två år till. Eller är de det? På sätt och vis är de det, med tanke på volym. Jag kan ju fylla livet med mer innehåll på 40 år än på två. Eller? Ja, det finns inga givna svar. Funderingar på att göra något meningsfullt med det jag har kvar finns där hela tiden nu. Orken infinner sig ibland.

Jag är helt enkelt deprimerad. Nära till gråt, en annan slags gråt än tidigare, en annan sorg. Det är tungt att bara gå och vänta. Inga kaotiska besked om nya tumörer, utan väntan på vad cytostatikan har åstadkommit eller inte åstadkommit. Känner mig bakbunden. Inbillar mig att jag inte är det utan att jag låser mig själv vid besked som ska omkullkasta all dramatik och ställa allt iordning igen. Så att jag kan leva vidare. 

Har ju alltid projekt och planer igång och helt plötsligt är det tyst. Tyst i huvudet, tyst i idébanken, kreativitetstiltje och jag har ingen uppgift att fylla.

Mitt kommande uppdrag är att bli frisk. Att se det som ett projekt i sig, att ägna min tid åt mig själv. Svårt, läskigt och lite som Bambi på hal is. Hur gör jag då?

Ja, förutom hos mina barn, förstår ni var mina tankar är och hur de cirkulerar.

Sedan sist har det hänt lite roliga saker. Mitt lilla barn, Jenny, har fyllt 30 år och hennes vänner skapade en överraskningsfest för henne, här hemma hos oss. Det var bortåt 25 personer och alla var så fina. Lagade mat, diskade, städade upp och återställa allt. Jenny var supernöjd och lycklig. Thomas fixade en kul frågesport om syrran och kvällen avslutades med musikquiz. Att Jenny var här förstår ni men Thomas var också här hos mig tillsammans med sin Michelle och lilla Akira (en hund). Intensivt och härligt. Marijke är här på konferens och bokade in tid för mig i går, visst är det underbart. Jag bli varm av glädje. Fortfarande får jag fantastiska bilder, sms, meddelande på messenger och mail, telefonsamtal, brev och besök. Det känns helt otroligt. Min bensin nu, det jag går på, det jag överlever dagen på.

Funderar mycket på vad det är som gör att människor dör ”kort” efter att de har fått sin cancerdiagnos. Innan har det tillsynes levt lyckligt ovetande om sin diagnos och varit friska och helt plötsligt blir en bärare av en dödlig sjukdom. Är det vetskapen om att en bär på något obotligt som gör att en blir så sjuk. Eller, är det behandlingarna som tar kål på en. Hur länge till hade en kunnat gå i ovisshet? Är det bättre att inte veta?

Det är inte slut förrän det är slut!

Jag älskar er!

Shima

Anette

En regnig dag

Läste precis Jennys blogg och det gör mig så ledsen att det som drabbar mig påverkar henne så mycket. Vad kan jag göra för att trösta, hjälpa, underlätta för min älskade unge? Båda, för Thomas är ju också påverkad om än att det yttrar sig på annat sätt, är ju olika och uttrycker oron på sitt högst personliga sätt. Jag vill skona dem från detta. Jag vill inte att de ska behöva uppleva den här ångesten och ovissheten.

Nu har jag gått igenom två behandlingar med cytostatika och det går inte att säga att det är samma sak från gång till gång. Biverkningarna ter sig annorlunda och håller på hela tiden, inte bara när cytostatikan pumpas in i kroppen. Jag är fortfarande livrädd och orolig för vad det gör med mitt friska jag, mina friska, vitala delar av kroppen. Gör jag tillräckligt för att stärka mig själv, gör jag allt som står i min makt?

De dagar som jag fungerar någotsånär normalt, nästan som tidigare, känner jag mig inte speciellt sjuk. De dagarna funderar jag på att börja jobba igen. Senare samma dygn kan jag få hög feber och vara totalt utslagen. Helt oförberett sker saker i min kropp som jag inte kan styra över och jag ligger platt som en pannkaka och undrar vad i hela friden sker.

Jag har varit i Göteborg och hälsat på familjen och vänner. På inrådan av kloka Jenny schematiserade jag mitt besök och planerade in två familjedagar och en vändag för att inte köra slut på mig själv och göra det mer till en plikt än ett kärt nöje. Nu blev det ett hjärtligt minne som ligger som bomull i mitt inre och värmer mig när livet är som nu, trist och innehållslöst. Jag placerade mig sittande på ett kafe i sju timmar medan vänner kom och gick under dagen. De kom med en sådan värme och så mycket kärlek och innerlighet att jag då och då var tvungen att nypa mig i armen. De kom för min skull, de kom för att träffa mig. Det är stort!

Mina syskon och jag har en relation där vi inte ses så ofta men när det gäller så finns vi där för varandra och det visar sig även nu i min svåra situation. De och syskonbarnen kom med kärlek och omtanke. Så viktigt, vi har ju delat en stor del av livet tillsammans och erfarenheter som bara vi har. Att vara älskad av dem betyder så mycket.

Mina bopålar slog jag ner hos mamma och hos Thomas. Vi fick fina, varma dagar ihop med samkväm, närhet och prat. Några dagar var jag utslagen i mammas soffa och andra dagar var energin outtömlig. Förutom det jag redan berättat hann jag med en födelsedagslunch, en promenad, en provtagning, en begravning, ett akutbesök på sjukhuset och en polisanmälan. Det sistnämnda var när en ung man skrikande knuffade sin sambo och var rasande av svartsjuka för något som bara fanns i hans huvud. Många människor tittade på och tänkte nog ringa polisen men ville vänta lite till. Jag kan inte vänta, jag ringde polisen som kom, som jag för kvällen beställt.

Jag är väldigt less på livet just nu. Det känns som att jag har tappat gnistan och febrilt letar efter inspiration och meningen med livet. Hopp!

All kärlek till er!

Shima

Anette