Höstfunderingar

Jag håller på att censurera bort mig själv. Har börjat fundera på vad jag kan skriva för att det inte ska bli så jobbigt för er att läsa om mitt elände. Ja, jag ska sluta med det. Har förstått att det är det ni vill veta, hur det är med mig just nu.

Mina tankar florerar kring existentiella frågor som vad jag ska göra med mitt liv. Vilket beror på hur länge jag ska leva. Det är ju en avsevärd skillnad om jag ska leva till jag är 92 eller om jag ska leva, låt oss säga två år till. Eller är de det? På sätt och vis är de det, med tanke på volym. Jag kan ju fylla livet med mer innehåll på 40 år än på två. Eller? Ja, det finns inga givna svar. Funderingar på att göra något meningsfullt med det jag har kvar finns där hela tiden nu. Orken infinner sig ibland.

Jag är helt enkelt deprimerad. Nära till gråt, en annan slags gråt än tidigare, en annan sorg. Det är tungt att bara gå och vänta. Inga kaotiska besked om nya tumörer, utan väntan på vad cytostatikan har åstadkommit eller inte åstadkommit. Känner mig bakbunden. Inbillar mig att jag inte är det utan att jag låser mig själv vid besked som ska omkullkasta all dramatik och ställa allt iordning igen. Så att jag kan leva vidare. 

Har ju alltid projekt och planer igång och helt plötsligt är det tyst. Tyst i huvudet, tyst i idébanken, kreativitetstiltje och jag har ingen uppgift att fylla.

Mitt kommande uppdrag är att bli frisk. Att se det som ett projekt i sig, att ägna min tid åt mig själv. Svårt, läskigt och lite som Bambi på hal is. Hur gör jag då?

Ja, förutom hos mina barn, förstår ni var mina tankar är och hur de cirkulerar.

Sedan sist har det hänt lite roliga saker. Mitt lilla barn, Jenny, har fyllt 30 år och hennes vänner skapade en överraskningsfest för henne, här hemma hos oss. Det var bortåt 25 personer och alla var så fina. Lagade mat, diskade, städade upp och återställa allt. Jenny var supernöjd och lycklig. Thomas fixade en kul frågesport om syrran och kvällen avslutades med musikquiz. Att Jenny var här förstår ni men Thomas var också här hos mig tillsammans med sin Michelle och lilla Akira (en hund). Intensivt och härligt. Marijke är här på konferens och bokade in tid för mig i går, visst är det underbart. Jag bli varm av glädje. Fortfarande får jag fantastiska bilder, sms, meddelande på messenger och mail, telefonsamtal, brev och besök. Det känns helt otroligt. Min bensin nu, det jag går på, det jag överlever dagen på.

Funderar mycket på vad det är som gör att människor dör ”kort” efter att de har fått sin cancerdiagnos. Innan har det tillsynes levt lyckligt ovetande om sin diagnos och varit friska och helt plötsligt blir en bärare av en dödlig sjukdom. Är det vetskapen om att en bär på något obotligt som gör att en blir så sjuk. Eller, är det behandlingarna som tar kål på en. Hur länge till hade en kunnat gå i ovisshet? Är det bättre att inte veta?

Det är inte slut förrän det är slut!

Jag älskar er!

Shima

Anette