Cancerskit!

Tittade på tv, ”Husdrömmar” och kom att tänka på mitt hem, i Mölndal, det som jag hyr ut och mina saker där. Kom på att jag förutom de masker som försvann, inköpta på mina resor, så är också min vepa från Peru borta. Har försökt att få reda på vart det har tagit vägen, om någon av de inneboende har fått med sig något av misstag. Världsliga ting kan tyckas, men det är minnen för mig. Tråkigt och ledsamt. Det är bara att hoppas att de som bor där nu inte är lika tjuvaktiga.

Har precis genomgått den jobbiga helgen, efter behandlingen, då jag mest ligger och tycker synd om mig själv.  Kan inte göra så mycket annat, orkar inte göra så mycket annat. Röntgen idag, datortomografi, över halsen och bukområdet. Ingen spya över apparaten. Sjuksyster tipsade om en andningsteknik som jag använde och det blev inget illamående när kontrastvätskan sprutades in, skönt. Förträngning idag också, liksom förra gången. Glömmer att ställa klockan och vaknar 20 minuter innan jag ska vara på plats, vad är det?! Intressant. Kom i tid med några minuters försening. På torsdag kommer beskedet om hur det ser ut i min kropp. Barnen är här med mig då. Jag vill att de ska vara en del av min resa och jag vill skona dem från all smärta, sorg och ångest detta medför. Det går inte att välja eller att välja bort. De är vuxna och väljer själva men de är också mina barn och jag är deras mamma.

Vi har bestämt att prata om döden när de kommer, min död. Hur jag vill har det när de ska säga hejdå till mig och minst lika viktigt är hur de vill ha det, hur de vill göra med allt. Jag tänker mig att vi pratar om var minnesceremonin kan vara någonstans, vilken musik jag vill ska spelas, vad de ska äta, var jag ska spridas. Detta är kanske något som vi alla behöver prata om lite då och nu, vi ska ju alla dö och vi vet inte när. Är det mitt behov av kontroll som styr eller är det för att underlätta för barnen den dag de står inför faktum att jag inte finns mer? Jag tror och hoppas att det är det sistnämnda som stämmer överens med mig och mina tankar. Jag önskar att det ska gå lättvindigt till och att de ska få tid att sörja istället för att ta itu med alla oförutsedda praktikaliteter som uppstår när någon dör. Samtidigt som den känns väldigt nära så känns den också väldigt långt bort, min död alltså. På något sätt har det blivit viktigt och pratar vi om det nu så kan jag kanske lägga det åt sidan en stund. Ja, det är inte så att jag går och tänker på döden hela tiden men den är på ett sätt ständigt närvarande.

På torsdag får jag besked om hur den här behandlingen har gått. Har cytostatikan tagit något, har det kommit fler tumörer, har de vuxit? Vid förra utvärderingen var jag tvärsäker på cytostatikans verkan och det jag hoppades på hände inte. Nu är jag nervös för att få samma besked. Jag vill ju förstås att tumörerna ska minska och försvinna. På något sätt har jag kommit att dela upp livet i behandlingsfaser, där röntgen och utvärdering får sätta agendan. Jag vill absolut inte att det ska vara så, men det har blivit så. Jag kan inte planera så mycket framåt, upplever jag, därför att det så lätt kan spolieras. Å andra sidan är det lika för alla, ingen skulle kunna planera om en tänker som jag gör just nu. Det blir många tankar som far hit och dit och upp och ner. Vad är rätt och vad är fel? Idéer och projekt poppar ständigt upp i mitt huvud, saken är den att nu får jag intala mig själv att vänta lite medan jag innan rusade på och förverkligade, i alla fall det som var ekonomiskt genomförbart. Jag får nog tänka om och se över mina drömmar och funderingar. Jag är ju inte slut som människa bara för att jag har lite cancer här och var i kroppen. Skit också, jävla cancerskit!

Ni mina kära vänner, er älskar jag!

All kärlek till er.

Shima

Anette