Vad gör jag här?

Vad gör jag här? Livet har alls inte blivit som jag tänkt mig! Vaknar och vill bara somna om igen, som att fly från en hemsk mardröm, fast tvärtom. Blir livet som en har tänkt sig överhuvudtaget? Tänker jag för mycket, om hur det ska bli och hur det ska vara och hur jag ska föra mig, som i en dans. Jag längtar bort från cancer och ångest, från svärtan. Men vad längtar jag till?

En och en halv vecka på Karolinska, underbar personal och god omvårdnad. Men hu så trist. Har haft lungproppar och lunginflammation på en och samma gång. Max otur. Nu är jag bättre och ska ta det lugnt i fyra veckor till. JAG GÖR JU INGET ANNAT än tar det lugnt. Har svårt att koncentrera mig på böcker, texten försvinner liksom in i huvudet och lever sitt eget liv, jag läser sida upp och sida ner och minns ingenting. Att skriva text, vilket jag normalt brukar tycka väldigt mycket om, känns bara onödigt och tidsödande, just nu. Är jag deprimerad?

Ska planera min ferie som jag har några veckor kvar på. Tänker att jag ska passa på att göra så mycket, hälsa på människor jag längtar efter och göra lustfyllda saker. Men, vad innebär det? Idag har jag enbart en massa frågor, inga svar. Vill bara sova som Törnrosa och vakna upp när jag är frisk igen. Tårarna bränner bakom ögonlocken, trillar sakta ner över kinden. Var det här allt?

All kärlek till er!

Shima

Anette

Inlagd

Sista behandlingen, för två veckor sedan, är genomförd och jag blev som vanligt liggande utslagen i fyra dagar, matt och orkeslös. På tisdagen tänkte jag mig vara frisk igen men det blev inte så. Jag var precis lika matt som dagarna innan. Märkligt, men så var det. Leif och jag rekade läget inför min vandring på torsdag. Vi lunchade på Ulriksdals trädgårdar, en fin vårdag med sol och värme. Vi åt Mexikansk gryta och kom på att Thomas och Michelle är i Mexiko, så vi skickade en bild på vår goda soppa. Orken tröt. 

Jenny kom, igen, onsdagen den 18 mars. Jag körde och hämtade henne på Arlanda. Lite vinglig färd i början, men det rättade till sig. Blev lite orolig på mig själv. Jag är annars en bra förare. Jenny körde hem. Vi lämnade packningen hemma och åkte sedan iväg till Louise för healing. Gott att vara på det igen. Försökte koncentrera mig på att bara ta emot och inte analysera allt som händer i kroppen hela tiden. Svårt och det krävs lång och gedigen träning för min del. Mosig och medtagen lämnade jag/vi Lidingö. Senare på kvällen fick jag frossa och ASIH ringdes in och gav mig antibiotika. Lugnt. Dagen efter var det röntgen inför läkarbesöket, idag. Jag frågade om de kunde se något på röntgen om lungorna var angripna av en lunginflammation eller propp. Bara svara ja eller nej, så kan jag be läkaren skynda på analysen. Det går förstås inte… På kvällen fick jag feberfrossa starka smärtor i lungområdet igen och ASIH skickade mig i ambulans till Karolinska och här är jag kvar.

Läkarbesöket i morse gick bra, Förutom att vi tappade Thomas på telefonlinjen. Han är ju som sagt i Mexiko och ville vara med. Leif och Jenny var med och vi träffade Daniel Alm som vi träffat förut. Trevlig och sympatisk. Alla tumörerna är oförändrade utom de i levern som har minskat ytterligare någon mm. Det kändes bra inför vilan som ska komma nu. Vi fick också reda på att vilan kan bli längre om det är fortsatt oförändrat om åtta veckor. Är det fara o färde så kör vi igång med behandlingarna igen. Det verkar också som att Jenny och Thomas ska få gå igenom en genetikundersökning för att se om de är benägna att få cancer. Så, nu måste jag leta upp släktträdet jag har petat in under näsan på dem, gång efter annan och trott att det är omöjligt. Karolin Staff som vi träffade förra gången var helt med mig i de tankarna och det känns skönt. Att inte ge sig utan att ligga på. För rätt som det är träffar en på rätt person.

Ligger på Karolinska, onkologen, för att jag har proppar i lungan, någon infektion i kroppen, feber av och till, hostar blod och idag bajsar blod (från rumpan).  De dagar jag har varit här har jag nog sysselsatt labb på heltid med alla prover som tagits. Jenny är här hos mig. Leif har jobbat hela dagen och Thomas pratade jag med precis, allt är som det ska. Johan, Maja och Sofia (tre av Leifs barn) har också varit här och hälsat på, gott.

Ett hav av kvinnliga imamer ska öppna en moské i Köpenhamn, i september 2015. Alla människor är välkomna dit, utom på fredagsbönen då enbart kvinnor får komma. Visst är det ett fantastiskt initiativ. Jag blir varm i hjärtat och glad ända ner i tårna.

Jag älskar er!

Shima

Anette

Snart vila!

Har inte skrivit på ett tag. Har varit lite nere efter förra behandlingstiden för två veckor sedan.  Mina värden var för dåliga och jag fick gå hem igen utan behandling. Så ledsen blev jag. Det är märkligt att jag blir det eftersom jag var så skräckslagen innan jag började med cytostatikan. Då var jag ledsen att behöva ta gifter och nu ber jag om det. Mycket märklig känsla som jag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till. Förra helgen tänkte jag att jag skulle vara bättre och piggare än jag brukar vara, men mitt immunförsvar har jobbat järnet och jag har i stort sett sovit mig igenom den fredagen, lördagen, söndagen och måndagen. Det blir inte alltid som en tänker sig.

Träffade Ivar, kompis från Psykosyntesakademin, på fika, då var mina värden i botten men jag fick energi att orka ta mig hem i alla fall. Träffade mina gruppkamrater från Psykosyntesakademin, Marianne, Ingemar och Viveka (Louise var sjuk) i fredags. Det ger energi att träffa vänner och utbyta tankar, funderingar och idéer. I veckan som gick var Leif och jag hos Katarina och Bengt på middag, det var också mysigt och trevligt. Jag känner att jag behöver dessa kontakter för att inte försvinna in i bara mitt och i bara cancern. Att få höra hur andra har det, vad andra gör och hur andra lever sina liv är viktigt. Kanske mer viktigt nu än någonsin tidigare, för mig.

8 mars, internationella kvinnodagen, i lördags. Jenny kom hit åkandes med tåg, eftersom piloterna strejkar, för att fira med mig. Det gjorde mig så glad. Med Jennys hjälp har jag fixat en rullstol jag kan ha vid tillfällen då jag ska gå mycket eller vara ute länge. Jag orkar ju inte lika mycket som innan och det gör mig ledsen och ibland också förtvivlad. Jag vill ju fortsätta att göra lustfyllda saker och fylla mig med energi och göra sådant jag brukar göra, som att gå demonstrationståget för kvinnors lika rättigheter, 8 mars. Den här gången skjutsade Jenny mig i rullstol så jag kunde delta i hela sträckan, hon är fantastisk!

I fredags var vi och lyssnade på en paneldebatt på Marie Laveau/Femtastic om feminism och rasifiering, i olika vinklar. Intressanta diskussioner och även om jag inte håller med om allt som sägs så får det mig att fundera vidare och det får mig ibland att ändra åsikt eller riktning också, det är utvecklande och spännande tycker jag. Efteråt gick vi och åt gott. Det tar på krafterna även om jag tar det lugnt och stilla. På lördagen, en 8 mars, var vi på lite olika ställen, som ABF, Kulturhuset, Mariatorget och Slussen med avslutning på Medborgarplatsen. Paneldebatt igen om Feminism och slöjan. Mycket intressant med flera intelligenta och kompetenta kvinnor (slarvigt av mig att inte skriva upp deras namn, för nu kommer jag inte ihåg), med många intressanta frågeställningar kring slöjan, muslimism och feminism. Och så roligt att gå demonstrationståget igen, har aldrig gått i Stockholm förut. Bra organiserat och många bra slagord. Jag älskar sådana sammanhang och jag älskar att jag kan ta del av det trots brist på ork och energi. Tack Jenny<3

Nu ligger jag och får behandling, den sista innan två månaders uppehåll. Det känns dubbelt, både bra och tråkigt. Bra för att jag får behandling då mina värden var toppen bra och att benmärgen gör vad den kan för att hålla mig uppe, underbart att min kropp fungerar som den ska. Tråkigt att jag behöver ta cytostatika för att bli frisk. Jag är inte så modig att jag vågar lite helt och hållet på alternativ/komplementär medicin, även om jag använder mig av båda delarna. Har kommit i kontakt med något som heter Golin Qigong och som är riktad till cancerpatienter. Gör några övningar via YouTube eftersom det inte finns några praktiserande Golin utövare i Sverige. Ska kontakta Louise också för healing. C-vitaminerna har jag tagit upp igen och ska äta dem i mängder. Annars känner jag mig ganska lugn och känner inte att jag, just nu, behöver sätta mig in i så mycket saker. Det verkar som att var sak har sin tid och nu är jag inne i en lugnare fas.

Med kärlek och värme till alla er!

Shima

Anette