Våren är här

Tillvaron går verkligen upp och ner, ibland är det riktigt bra och där emellan är det dåligt, uselt. Många som kommer i kontakt med döden på olika sätt berättar ofta om hur det förändrar deras liv och hur de börjar leva så som de egentligen är menat. Jag tycker att det är svårt att veta vad som egentligen är menat för mig. Det som de här människorna pratar om är ofta ett lugn, ett annat tempo, de väljer bort materiella värden och gör andra saker än det de har gjort innan. Framförallt är det ett annat förhållningssätt till livet och de värden vi tillskansar det vi omger oss med. Jag har inga problem med det sistnämnda men det här lugnet och ett annat tempo, det har jag svårt att förhålla mig till. Genom min sjukperiod har jag haft som mål att komma i ett lugnare tempo, att coola ner, där målet är att leva för dagen, i nuet. Svårt, svårt, svårt. I mina tafatta försök att finna lugnet längre än några minuter är lika med misslyckade.  Jag fullkomligt tråkas ut av det.  Jag vill ha liv och rörelse runt mig och jag vill vara en del av det.

Jag kan koppla av med en bok, titta på en film, ta en promenad etc. Men från det till att leva hela min tillvaro på ett sådant sätt skulle ta död på mig i förtid. Det kanske cancer gör i alla fall, tar död på mig i förtid, men däremellan vill jag göra lustfyllda saker som inspirerar mig och gör mig till en bättre människa. Tänker mycket på alla de människor på flykt som slutar sina liv i Medelhavet och på andra platser. Så fruktansvärt hemskt. Så finns det människor som tycker att det är bra att det blir mindre flyktingar i Sverige om de drunknar i Medelhavet i stället. Ja, det finns faktiskt människor som tycker så. För mig helt obegripligt. Det kan ju drabba oss också och faktiskt gjorde det för inte så många år sedan då en stor del av Sveriges befolkning flydde till Amerika och andra ställen i världen, ifrån fattigdom och misär. Vi blev emottagna där. Det är något att tänka på när vi stolt talar om att vi har släkt i Amerika, en släkt som en gång var tvungna att fly för sina egna och sina barns liv!

Ja, många tankar rör sig både inuti och utanför. Jag håller på att hämta mig från lunginflammation och proppar. Varje dag är en bättre dag och jag orkar mer och mer. Just nu sitter jag i Göteborg, i Thomas soffa och skriver. Han och Michelle är på jobb och jag öppnar dagen i lugn takt. Försöker få tiden att träffa familj och vänner att gå ihop. Jag vet ju inte när vi ses nästa gång. Eller när jag har ork att göra det här igen. Jag lever verkligen i en väntsal, väntar på någonting hela tiden. Nästa behandling, nästa läkarbesök, nästa röntgen, nästa bra period, nästa dåliga period. I väntsalen planerar jag mina andra aktiviteter beroende av vad jag väntar på, men den mesta tiden består av väntan. Jag sitter bara där på träbänken och väntar. Jag gör saker däremellan också. Små projekt, korta åtaganden.

Depressionen börjar ge med sig allteftersom jag blir mer och mer rörlig igen. För mig är det att vara instängd och begränsad, deprimerande. Lika med ofrihet. Jag märker att jag drar mig undan när jag mår sämre psykiskt. När det inte, också, finns något uppmuntrande att berätta som balanserar berättelsen så tappar jag lusten att berätta. Jag menar inte att det alltid måste finnas något klämmigt att dra till med. Snarare att livet består av trevliga och mindre trevliga ting att berätta om och jag vill ha en balans av det. Mer för min egen skull, tror jag. Mitt liv känns inte så bortkastat då, det får en mening när både det mörka och ljusa får plats.

På vägen ner till Göteborg stannade jag till i Sandhem, hos Marijke och Peter, en natt. Lugnt och fint.  Träffade Zahra innan hon drog till Moskva. Träffade också Hans en kortis, förfärligt hur han tvingas må. Men nu verkar det som sjukvården har vaknat även för honom (hjärnblödning). Hälsade på hos Sanna och Robin i deras nybyggda hus, dit också Anders, Canita och Candy kom. Umgåtts med Thomas, Michelle och Mamma. Nu ska jag bara få ihop resten innan jag drar tillbaka till Leif och Stockholm. Det har varit en vattenläcka i min lägenhet, här nere. Mycket att rodda med det också. Jag har gjort en hel del sedan jag kom ner i tisdags. Det är roligt även om jag har svårt att veta när det är nog, när jag behöver vila och när jag behöver säga nej till mina egna önskemål.

Jag skänker en tanke till alla modiga människor i världen som vågar fly från en tillvaro i misär till en oviss framtid där ingenting är säkert. En tanke går också till alla de som inte har möjlighet att fly till en förmodad bättre tillvaro, alla de som tvingas leva kvar utan mat och med våld, skräck och oro.

All kärlek till er!

Shima

Anette