Ångest präglar min dag idag, så här långt. Vaknade med
påtaglig oro, olust, illamående och sorg.
Vill inte gå upp ur sängen, bara ligga kvar, dra täcket över huvudet och
låtsas att allt inte har hänt. Gråter en skvätt och uppmanar mig själv att
kliva upp och göra dagen så gott jag kan. Det finns hela tiden en rädsla för
att fastna i något destruktivt, som ångest eller andra tillstånd som tar ner
mig och gör mig handlingsförlamad. Samtidigt kan jag se att det också är
nödvändigt att gå igenom dessa faser av mitt lidande, min sorg. Hur som helst
är det svårt att acceptera mig själv i den situationen. Jag behöver vara stark
och full av handlingskraft för att orka hålla mig på den nivån jag är på nu,
inte bli sämre, inte ge vika för det. Jag återkommer ständigt till det att jag
inte kommer att bli frisk och här om dagen slog det mig, som en träklubba i
huvudet att just precis sådan jag är nu kommer jag att få kämpa för att vara
kvar i. Från nu kommer det bara att bli sämre. Nya behandlingar kommer att ta
ner mitt immunförsvar ännu mer. Biverkningar som lunginflammationer, spruckna
tarmar, varbölder etc kommer att bli vardagsmat emellan behandlingarna. Vem
vill ha det så? Skit också!
Min kropp är sargad. Halvt höger bröst, 20 cm ärr på magen,
tarmändarna liggande på magen och nu ett dräneringshål till samlingen, också
det på magen. Svårt att inte bli påmind om min situation. Jag gör vad jag kan
för att förlika mig med stomin, det är fortfarande det svåraste. Speciellt nu
på sommaren när kläderna blir lite mer lätta och tygen tunnare, då är den
svårare att dölja. Jag vill inte ha svårt för stomin, den gör ju stor nytta för
mig. Tror inte att jag har så svårt för vad andra ska tycka och tänka om den
men jag känner mig inte bekväm. Och den ständiga oron att det ska läcka. Av
någon anledning gör de det när jag är på kafé. Då kommer det värsta, mängden,
lukten, brist på ombyte ja, ni som har barn vet ju vad viktigt det är att ha
med sig ombyte, att vara förberedd på det värsta. Ni som har allergier eller
dysfagi vet ju också hur viktigt det är att vara lite före.
Hör just nu att Lisa Holm har hittats mördad. Bara sjutton
år, i början av vuxenlivet, med alla drömmar och mål framför sig. Vad är det
som gör att människor kan göra så mot varandra? Vi vet inget om livet framför
oss. En del av oss blir drabbade av sjukdom, andra blir mördade, ytterligare
andra drabbas av fattigdom, olycka eller av andras elakheter. Föga tröst, men
alla mina tankar och all min kärlek går till hennes anhöriga idag. Jag kan inte
säga att jag vet hur de har det nu. Men oron över barnen när de inte hörs av
känner jag igen. Jenny hördes inte av på nära två dygn och i min fantasi var
jag på väg till Sri Lanka för att leta efter henne. Lyckligtvis var det dålig
mottagning. Tänk vad teknologin gör med oss. Omedelbar respons och svar annars
blir jag orolig. När jag reste i Ecuador och Peru så var det internetcafé som
gällde och kontakt med hemma en gång i veckan.
Jag gör vad jag kan för att hitta livsgnistan, ibland är den
bara väldigt långt borta, känns onåbar och meningslös.
Kärlek till er!
Shima
Anette
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar