Kallt och Mörkt

Kallt och mörkt, några gula löv kvar på träden det är november. Många fler biverkningar den här gången och en del gamla har blivit starkare, mer kraftfulla. All mat smakar metall och jag har ont i alla mina slemhinnor. Men jag har haft några bra dagar. Då känns det som att energin är tillbaka och jag orkar lite mer än jag gjort på ett bra tag. Humöret blir gladare och positivare.

När de här bra dagarna infinner sig har jag tid att fundera på annat än cancer och det har jag gjort. Mycket på vad som händer i världen och här hemma. Vi har erkänt staten Palestina som exempel, fantastiskt! Jag vill ju också göra någonting meningsfullt. Att ta hand om mig själv så att jag blir frisk är något meningsfullt, eftersom jag inget högre önskar just nu. Jag tar hand om mig och jag får så mycket kärlek och värme som också är meningsfullt och en stor del i min läkeprocess. Jag vill också göra något för andra som är mindre lyckligt lottade än jag. Orkar inte så mycket nu men någon dag här och var kan jag fortfarande bidra med. Det känns bra i själen när jag bestämde mig för att göra någonting.

Ni som läser det här, titta gärna i era garderober efter vinterkläder ni ändå inte kommer att använda i år. Det finns hemlösa som behöver varma kläder och skor. Det finns många organisationer som tar emot, men få där kläderna går direkt till de behövande. Jag har hittat två i Stockholm, www.hemlösa.se och www.convictus.org .

Våra systrar på Malmskillnadsgatan och Rosenlund behöver vantar, halsdukar och benvärmare. I Stockholm står Ängelen på plats på fredagar klockan 22.00 och henne kan man lämna till. I Göteborg tror jag inte att det finns någon som har tagit på sig det uppdraget, ännu ;-). En kan lämna direkt till kvinnorna där tänker jag.

Jag ler inombords när jag kan göra någonting meningsfullt. Jag känner en stor tillfredsställelse i det. Egotripp, säkert, men vad gör det om det kommer någon annan till nytta och jag känner mig glad och mår bra.

Lillemor berättade om en sång på Cancergalan där en textrad löd ” jag vill leva ett liv värt att dö för! Just så känner jag. Det behöver inte vara stordåd eller andra övergripande händelser jag är delaktig i. Det räcker att jag lever det liv jag mår bra av, att jag bidrar med det som är möjligt för mig utifrån där jag befinner mig nu. Det är en stor tanke med mycket substans. Textraden lever sitt eget liv i mitt huvud…

Helena, tack för blommorna och chokladen. Nu står Du i mitt fönster och blomstrar för mig.

Jag älskar er!

Shima

Anette