Min intuition är att skriva lite varje dag. Det gör jag inte
som ni märker. Jag tycker inte att jag har något nytt att berätta. Behandlingen
är inte igång och jag väntar fortfarande. Min frustration över det är ju ingen
hemlighet.
Två av mina syskon, Michael och Kim, med Lena och Hans samt
hunden Nisse, har varit här i veckan och hälsat på. Jag blir så glad och varm i
hjärtat när de visar sin omsorg och kärlek till mig. Det är fint. Vi gjorde
lite sightseeing och åt gott på Underbar, en libanesisk restaurang och en annan
kväll på La Havana, en ja just det cubansk restaurang J. Bägge kan
rekommenderas men ska ni välja en så gå till Underbar på Drottninggatan. Ja, vi
hade många fina samtal om livet och om oss. Synd att det skall till något så
drastiskt som svår sjukdom för att komma till skott. Nu är det gjort och jag
hoppas att vi håller detta vid liv och gör det till en vana. Anders, min andra
bror, skickade ett vackert skrivet kort till mig som kom i veckan. Så på så
sätt var han också med på vår träff.
Ja, så var det torsdag den 31 juli och jag skulle till
mammografin. Jag var så nervös på morgonen att jag mådde illa. Tänk om de
hittar en tumör där också. I vänstra bröstet var jag säker på att det inte
fanns något. Vid det här laget vet jag ju hur en tumör känns. I det högra
bröstet, som är opererat, var jag lite mer osäker eftersom det är knöligt och
hårt efter ärrbildningarna. Jag bad att få träffa en läkare med en gång efter
mammografin och det gick bra. Han kom in och hade läst på i min journal, vilket
visar att han är engagerad och intresserad av sitt jobb, det gör mig alltid
lugnare. Han visade via ultraljud att det inte finns någonting i mina bröst som
inte ska finnas där. Jag riktigt kände hur hela mitt ansikte sken upp och jag
log lättat från öra till öra. Inget återfall! Det innebär att jag kan
friskförklaras från min bröstcancer i september. Ett dike i taget som Ingrid brukar
säga. Det här var det sista diket på den resan, hoppas jag.
Tumören i lungan, som jag nu vet var den sitter, är ett
mysterium som jag inte vet om jag vill veta utgången på. Läkarna tycker att det
ser ut som en metastas och hade väl hoppats att den kom från bröstet. Det gör
den inte och då undrar jag förstås, var sitter då modertumören? Eftersom den är
i min kropp och sitter där den sitter så hoppas jag själv att det är en
modertumör. Då är mysteriet löst och vi kan påbörja mina behandlingar. Något
annat scenario vill jag inte tänka på.
Vi har åkt ut på landet. Jenny är kvar i stan men åker hem
till Oslo i morgon. Det kommer ju inte att bli något läkarsamtal innan den 20
augusti i alla fall. Det är jätte gott att ha henne här och jag är så tacksam
att hon vill dela det här med mig. Min oro är att hon är ensam med det hon bär,
som hon inte vill belasta mig med. Jag vet att Jenny har många nära vänner som
finns för henne. Hoppas att det räcker. Jenny skriver också blogg den heter
fuckgangster.blogg.se.
Idag blir det kärlek på norska!
Kjaerlighet till er.
Anette
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar