Hemma igen!

Hemma, efter 16 dagar på sjukhus. Märkligt hur fort en vänjer sig och hur fort en kommer tillbaka i vardagen. Jag är långsammare än vanligt, blir trött fort och börjar komma ut ur mitt chocktillstånd. Vaknade i morse av att jag grät. Gråter när jag tänker på mina barn och att jag kanske inte får uppleva deras tillväxt och alla blomningar de kommer att gå igenom. Det hjälper liksom inte att veta att vi alla ska den vägen vandra. Jag tycker helt enkelt att det är för tidigt för min del. Jag vill mer!

Dagarna på Karolinska går in i varandra och jag har svårt att förstå att jag legat där så länge. Brusten tjocktarm, tumörens väg över till tunntarmen, varhärd i buken och traumatiska ingrepp. Drogad av tabletter, smärtor, flykt bort genom sömn. Och till sist någonting i min hals intill sköldkörteln. Jag känner mig som en stor jävla cancersvulst.

Kristin kom förbi i fredags och sa hej innan hon skulle vidare till lilla Phebe, barnbarnet. Senare i helgen fick jag permission från sjukhuset. Leif hämtade mig och vi tog verkligen tillvara på de sista sommardagarna för det här året. Vi vilade på en stor parkbänk där båda fick plats på lången. Vandrade vid vattnet och åt gott. Leif är ett stort stöd och hänger med mig mest varje dag, det betyder mycket och gör att jag känner mig inte ensam i vardagen med allt det här. Marijke kommer på lördag söndag och hänger med mig, det ska också bli fint.

Mina barn, hur tar de det här? Det är starka inför mig, stöttande, peppande. Jag vill ha dem med mig på min mardröms resa, av egoistiska själ. Antingen behöver de gå i terapi resten av sina liv efter det här, eller så sörjer vi helt enkelt tillsammans i detta nu. Det kan bara framtiden sia om, rätt eller fel. Jag har gjort så många fel under deras uppväxt och de hänger fortfarande med mig, vilket tyder på att jag gjorde minst lika många rätt (min tolkning;-). Känslorna flyger och far. Hur egoistisk får jag vara i det här?

Jag har verkligen inte orkat svara på alla telefonsamtal, mail, sms och kommentarer här under de sista två veckorna men ska ta mig an det nu. Tro inget annat än att jag läser, är tacksam och fylls av värme och kärlek av era tankar, pepp och stöttningar.

Jag tänker åka till landet i morgon och vara med mig själv några dagar. Jag tror att jag behöver landa i mig själv med allt det här. Många människor runt mig, mycket kärlek är jag omsvept av och det gör också att jag skärper mig. Det gör att tåren som kommer inte får falla klart, att de nattsvarta tankarna inte får fäste och jag vilar inte så mycket som jag behöver. 76 dagar sedan beskedet och inte en enda dag allena.

Ja, just det. Jenny skriver på sin blogg, Fuckgangster, att de har undanhållit vetskap för oss om tumören och om andra förändringar. Jag kanske har nämnt det här tidigare men jag gör det igen. Tumörens överbryggning från tjocktarmen till tunntarmen har de sett från röntgen nr 1. Vi fick beskedet då att jag förmodligen har haft tumören i 6 mån – 1 år och att den inte på långa vägar skulle ha hunnit växa igenom tarmväggen. Hur är det möjligt, kan en undra, att de kan säga så? Det som sitter i min hals som är någon cm stor, några mm ifrån sköldkörteln på vänster sida har de sett från röntgen nr 6. Från den 10 juni fram till dags dato har jag gjort 26 röntgen undersökningar och 4 ultraljud. Jag tänker att det är många som har tittat på dem och ingen kommenterar detta förrän nu. Tumören är för övrigt 9 cm lång och är av grad T4. Vilket enligt den senaste läkaren visar att den suttit länge i min kropp.

Jag är för ung för det här!

Jag älskar er!

Shima

Anette