Röntgen

Livet går verkligen upp och ner just nu. Eller mest ner. Jag är svag och orkeslös vilket är enerverande. Jag vill vara igång hela tiden och nu märks det sannerligen hur mycket jag har varit igång, tidigare. Försöker ta det lugnt. Det är svårt att bara lägga mig ner och titta i taket. Behöver läsa, skriva, spela wordfeud eller något annat som sysselsätter min rastlösa själ. Det är frustrerande att behöva planera allt, som ett besök i matvarubutiken eller som i dag, apoteket. Sådana här dagar kan jag bara inte gå iväg och göra saker.

Idag vaknade jag med ett ryck 09.57. Min röntgen tid på Karolinska var planerad till 10.10. IIIHHH upp och slänga på oss kläderna ner i bilen och hopp av i farten vid huvudentren. Vi hann med tre minuters försening. Sedan drack jag kontrastvätska i en timma och fick insprutat det samma i cart porten. Omedelbart började jag kräkas upp all kontrastvätska, över mig, över röntgenapparaten, ner på golvet. Det stod som en kaskad, rätt ut. ”Håll andan, försök hålla kvar det” ropade de till mig. Nej, det gick ju inte. De fick ta om några bilder på levern annars trodde de att allt skulle vara med. Röntgen idag är för att se om det har hänt något med tumörerna, efter behandlingarna. Har de stannat upp, har de krympt, har de försvunnit??? I värsta fall har det ingen verkan och tumörerna fortsätter att växa. Det är mitt skräckscenario. Jag vill så gärna leva kvar ett tag till.

Vissa dagar planerar jag för framtiden, långt fram i tiden. Andra dagar vågar jag knappt tänka till dagens slut. Vi är i den sitsen alla människor, hela tiden, även om vi inte lever i tanken om att dö, så är de det enda vi kan vara riktigt säkra på att vi ska göra en dag. En artikel i DN i dag tog upp det här med hur tidsfixerade vi är, i allt vi gör. Det är väl det jag är också. Att tänka framtid i stället för nu, att vara i det som är. Svårt. Kräver eftertanke. Och vad innebär det att vara här och nu?! Kan någon vara det? När jag mediterar till exempel är jag ofta, efter bara en liten stund, någon annan stans och planerar, funderar, analyserar. Kanske krävs det ett visst mått disciplin för att kunna sätta sig och vara här och nu. Har jag en romantiserande bild av begreppet? Är det ens möjligt? Hur gör ni?

Inuti är det sjögång, svajigt, ostabilt. Tänker att det är positivt, att cytostatikan rör om i grytan och osäkrar tumörerna. Jag är nervös inför måndagens läkarbesök, då vi får reda på provsvar och vad röntgenplåtarna visar. Vill tänka positivt. Vågar ibland inte. Det känns som en evig väntan, snart är vi där. Får besked som tar mig/oss till nästa steg, vad det nu än visar. Det blir något annat. Detta verka, på mig, så avgörande. Nu är jag där igen, i framtiden ;-). Svårt att hålla mig därifrån. I framtiden är jag frisk, då har jag besegrat den här striden också. Människor dör som flugor, i cancer. En blir mer medveten om det när det är nära. Här och nu är jag sjuk, lam och orkeslös. Det känns roligare att tänka framtid.

Martins lotter, som jag skrapar en om dagen, har bringat mig 300 kr matinköp hittills. Fantastiskt! En brakmiddag på måndag kanske, då är barnen här också. Och förhoppningsvis ett roligt besked.

Älskar er!

Shima

Anette