Oslo

Ligger på Jennys säng i Oslo och vilar, svårt att koppla av så jag skriver när jag ändå är i stillhet och inte gör någonting annat. En måste ju hålla igång och göra nyttiga saker, hela tiden. Jag måste det. Jobbar på att ta det lugnt och inte göra hela tiden. Det är viktigt för mig med vila, kroppen säger det och knoppen vill något annat. Eftersom jag inte har lyssnat på kroppen förut, så är det hög tid att göra det nu. Men det är svårt.

Inte mycket snö i Oslo heller, hemma var den helt försvunnen. Jag älskar snö och tycker att ingen vinter utan massa snö! Kvällen blir ljusare och mjukare och vackrare än det mörka, tunga, blöta, fuktiga som vi är så vana vid att vintern för med sig i vanligaste fall. Snö är härligt. Jag minns när jag bodde i Näsåker en period, då var det mycket snö och kallt allt ifrån 4 plus grader till 30 minus grader. Jag tyckte att det var så härligt att vistas där. Jobbigt med alla kläder som ska på och av. Det härliga, mjuka, ljusa kompenserar det, absolut.

Julen har förlupit fint. Jag var nere hos de mina i Göteborg/Mölndal och firade. Det är så viktigt för mig nu att träffa mina nära och kära och att de vill träffa mig. På något sätt har min cancer skapat utrymme för mera närhet mellan oss syskon, mamma och mig och mina barn och mig, också. Även mina vänner uttrycker vikten av att ses och vara med varandra en stund. Mer kvalitet än kvantitet blir det ju eftersom jag bor så långt bort från de som är där. Åkte upp en kortis till Stockholm, för att fira lite jul med Leif och hans barn och barnbarn och respektive. En fin afton med mycket skratt och finurligheter. Alltid roligt att diskutera och utbyta viktiga och ibland mindre viktiga kunskaper och åsikter. Åkte tillbaka till Götet för att skriva kontrakt på lägenheten, som jag hyr ut ett år till. Ett par med en liten baby, det känns bra. Jag fick städa ur lägenheten och tömma den på kvarlämnade saker som ingen av de tidigare hyresgästerna ville kännas vid. Några dagar i Thomas och Michelles lägenhet, i lugn och ro. Vilket verkligen behövdes då jag var helt slut efter dagarna i lägenheten. T och M är i fjällen och åker skidor. Åter i Stockholm tackade vi nej till nyårsfirande med bekanta. Jag var helt enkelt för dålig för att göra något över huvud taget. Låg på soffan hela kvällen och Leif och jag kollade på Viva Hate, alla tre avsnitten i ett svep. Jag gillade den verkligen.

Som jag har berättat förut så får jag ingen behandling under jul och nyår. Min första behandling 2015 sker den 13 och 14 januari. Jag var jätteupprörd och ledsen och kände mig förbisedd, bortvald, ratad, ja allt. Nu när jag har avklarat en hel del praktiska saker, som lägenheten, så känns det bättre. Och jag är hos Jenny i Oslo. Jag har inte varit här på två år så det var ju verkligen på tiden. Jenny har ett nytt, eget, boende. Skönt för henne och fint för mig att få komma och kunna gå som jag vill, utan att ta hänsyn till andra okända människor som jag inte har en relation till. Nu kan vi ligga i soffan och prata om allt och ingenting. Äta när vi vill osv.

Jag är starkt påverkad av cytostatikan på många vis. Inte bara fysiskt utan också psykiskt och mentalt. Jag gråter precis när som helst och hur mycket som helst. Jag kan inte styra det längre, det bara kommer. Jag hör en låt på radion, en intervju som berör, ett tv program som påminner om något fint, en fågel som stannar upp och pockar på uppmärksamhet, snälla människor, tiggarna på gatan, deras barn, mm mm. Jag gråter för hela världen känns det som, ibland. Blodet rinner ur vänstra näsborren, snoret också, har nog inget hår kvar där. Bakom ögonlocken är det som små vattenfall som aldrig når den öppna ögonytan, en märklig upplevelse. Smärtor i slemhinnorna, blåsor i munnen, på läpparna, i näsan, i underlivet. Det sistnämnda har de aldrig hört talas om, men jag tänker att det kanske är lite privat att prata om vad som sker i underlivet. Jag är lite pryd men har inga problem med att prata om det. Håret sitter kvar men är tunnare. Har hämtat en peruk och lite lugg som ligger och väntar på att användas. Nu struttar peruken runt på huvudet eftersom håret är kvar och inte ger någon styrsel åt den. Jag har mer problem med stomin. Har oerhört svårt att acceptera den. Jag tycket att jag luktar bajs hela tiden och är alltid orolig att den ska läcka. Det hade nog varit annorlunda om jag hade fått välja och inte bara vaknat upp med en stomi, så där utan vidare.

Nu har jag skrivit så mycket, hoppas att ni orkar läsa.

Jag önskar er alla ett fantastiskt och alldeles underbart 2015 med massa kärlek och god ekonomi.

Jag älskar er och livet är fantastiskt!

Shima

Anette