Tillbaka i verkligheten

Så var det dags igen för behandling. Känner mig stark och fri, som om jag kan klättra upp för det högsta berg, vandra den längsta väg och simma mellan kontinenterna. Tänk va! Emellanåt ligger jag helt utslagen och gråter av tristess och återupprepning, sådant jag har så svårt att hantera. Och så kan det vara så fantastiskt också, det är så härligt att leva. Jag önskar alla den känslan av att orka göra det en längtar efter och behöver. Ekonomi också, det önskar jag alla, en god ekonomi!

Frågade sköterskan igår, då jag ringde för att kolla om mina prover är bra nog för behandling, om hur länge cytostatikan sitter i. Döm om min förvåning, den sitter i kroppen ett till två dygn. Jaha! Men varför i hela friden är jag så medtagen och känslig i alla hinnor och har symptom? Jo, förklarade hon, att det är framförallt din benmärg som arbetar för fullt för att ta hand om och möjliggöra det friska i kroppen. Ni förstår, det blev ett helt annat tänk och jag är inte längre så arg på behandlingarna. Nu känns det mera som att vi jobbar ihop cytostatikan, kroppen och jag (med alla mina delpersonligheter). Helt andra energier och nu, just idag, känner jag att jag har så stort hopp om att bli frisk.

Jenny och jag var på Holmenkollen SPA en dag. Hotstone massage och bad i bubbelpool, bastu och några simtag. Så underbart det var. Utsikten över Oslo missade vi då det var så dimmigt uppe på Holmenkollen. Det gjorde inget vi hade det lugnt och fint. Det här är utmaningar för mig, med stomin. Den läcker ibland när det blir så att säga ”rusning i tarmen” och det skulle vara det värsta tänkbara, just nu, att det händer i badet typ. Jag har ju ingen känsel där och kan inte förutsäga när det ska ske, det bara sker. Så svårt att acceptera. Ni vet, jag har uttryckt det tidigare.

Mamma är hemma från sjukhuset igen, hon har legat inne för överbelastning på hjärtat och lunginflammation. Skönt att hon är bättre. Annars går tiden sin gilla gång. Vad jag förstår är jag ovanligt pigg och gör ovanligt mycket saker, resor etc. Det känns bra tycker jag att höra det, även om det också måste finnas utrymme för mina backlash. Jag jobbar på det, fortfarande. Thomas har det bra där han är i livet, det är gott. Han jobbar och älskar, lagar mat och rastar hunden. Snart sticker han och Michelle till Mexiko. Jenny är en orolig själ och undrar hela tiden om hon är på rätt plats i livet. Tänk vad jag känner igen mig och vad jag försöker stötta henne i det att släppa taget och bara vara i det som är nu. Morgondagen kan vi inte ha något att sia om. Ens tillstånd kan vara för nu och det kan vara för en längre tid, det ändras nu och hela tiden. En gåva att våga möta det!

Vi har snö i Stockholm. Älskar det! Allt blir lättare och ljusare. Regn i går kväll så nu är det isbanor, kanske inte lika kul, allt har två sidor (ibland fler). Idag har jag inhandlat Svante Pääbos bok om DNA och Neandertalerna. Tänk vad jag längtar att få slå upp den och sluka. Först ska jag läsa klart Evas sju döttrar, som också handlar om DNA och vårt ursprung, av Bryan Sykes. Svante Pääbo lyssnade jag på i sommarpratarna och blev helt förälskad i människan. Har ni inte lyssnat på honom så kan jag rekommendera det varmt. Nu har jag boken i alla fall och gläder mig åt det.

Försöker hålla kontakt med omvärlden, det blir lite si och så med det. Önskar också att jag hade mer energi att engagera mig i allt hemskt som händer i världen, Frankrike, Palestina, Nigeria, Tibet, Pakistan, Ukraina… Känner mig maktlös och liten. Vad gör ni? Dela gärna med er, jag vill göra något!

(Bilden är från Skogskyrkogården, Jenny och jag dansar).

För nu, Älskar och tänker mycket på er!

Shima

Anette