Lever som i ett vacuum, frånvänd, inåtvänd, hopkurad. Gråter
mest hela tiden. Förstår nu att jag inte är odödlig, att jag aldrig kommer att
bli frisk igen. Marianne ligger på sjukhus i Spanien med en kollapsad lunga,
Hans ligger på Sahlgrenska med dubbelsidig hjärnblödning och jag går här och
grottar ner mig i mitt elände. På väg upp igen idag, känns det som, även om
gråten ligger bakom ögonlocken, i halsgropen och pockar på uppmärksamhet hela
tiden.
Tänker mycket på döden. Min död. Eller är det snarare livet
jag tänker på, mitt liv. Mitt liv som jag har levt, mitt liv som jag tänkte mig
leva det och mitt liv som jag kommer att leva. Jag har svårt för att tänka mig
hur det ska bli. För många frågetecken. Kan jag börja jobba igen? Var ska jag
bo? Ska jag satsa på mitt företag? Kan jag gå klart min utbildning? Om inte,
hur ska jag tänka då? Vad händer med mig då?
Har börjat promenera igen. Min torsdagsvandring tog mig ett
snäpp närmare Uppsala domkyrka (pilgrimsvandringen). Sedan har jag som Forest
Gump fortsatt att gå (fast han sprang) en stund varje dag. Det är så mycket jag
tänkte mig att göra för att stärka mig själv. Allt har jag tappat bort och
behöver återvinna bit för bit. Komma på att ”ja just det” det skulle jag ju
göra nu i vår, dit skulle vi ju resa nu i vår, vardagen jag skulle ta tag i nu i
vår. Får ta en sak i tagen och göra den till rutin innan jag stoppar in något
annat. Det är risk för att det blir ingenting av allting
Läkarbesök på fredag. Jag är nervös och orolig för vad
resultatet, efter åtta veckors behandlingsuppehåll, ska visa. Det känns som om
det växer i min kropp hela tiden. Minsta lilla knip är en signal, att nu så, nu
är det på gång och inget finns att stoppa det. Det är som en skräckfilm som jag
hela tiden vill låta bli att titta på, men inte kan hålla mig ifrån. Den
förstelnar min kropp och ser till att den är på språng undan skräcken, undan
farorna. Jag skriker av oro och ångest!
Luften sipprar så sakteliga, in i mitt vacuumpaket och ger
mig kraft och energi att komma igen. Utrymme att breda ut mig och ta plats.
Möjlighet för kroppen att slappna av och att andas livets rytm igen. Det är som
att jag först nu förstår vilken tid det tar till återhämtning, till att sörja
och till läkning. Jag är på väg. Är mycket ledsen och det speglar allt jag
skriver. Skulle så gärna vilja skriva glada berättelser. Berättelser fulla av
liv och lust. Berättelser som andas hopp.
Jenny, Thomas och Michelle kommer på torsdag. Det blir bra
med lite avledning. Ser fram emot det med glädje.
Tack alla fina ni, som ger mig kraft och energi, ni som
orkar hänga kvar!
Enorma mängder kärlek till er!
Shima
Anette
Älskar dig min älskade underbara syster! ❤ ❤ ❤
SvaraRaderaOch jag älskar dig, goding!
RaderaVia mina tankar sänder jag kärlek, en klapp på kinden och om jag kunde.. hålla om dig i svåra stunder! Kram Lillemor
SvaraRaderaAll din värme och kärlek känner jag, tack vännen!
Radera