Vacuum

Lever som i ett vacuum, frånvänd, inåtvänd, hopkurad. Gråter mest hela tiden. Förstår nu att jag inte är odödlig, att jag aldrig kommer att bli frisk igen. Marianne ligger på sjukhus i Spanien med en kollapsad lunga, Hans ligger på Sahlgrenska med dubbelsidig hjärnblödning och jag går här och grottar ner mig i mitt elände. På väg upp igen idag, känns det som, även om gråten ligger bakom ögonlocken, i halsgropen och pockar på uppmärksamhet hela tiden.

Tänker mycket på döden. Min död. Eller är det snarare livet jag tänker på, mitt liv. Mitt liv som jag har levt, mitt liv som jag tänkte mig leva det och mitt liv som jag kommer att leva. Jag har svårt för att tänka mig hur det ska bli. För många frågetecken. Kan jag börja jobba igen? Var ska jag bo? Ska jag satsa på mitt företag? Kan jag gå klart min utbildning? Om inte, hur ska jag tänka då? Vad händer med mig då?

Har börjat promenera igen. Min torsdagsvandring tog mig ett snäpp närmare Uppsala domkyrka (pilgrimsvandringen). Sedan har jag som Forest Gump fortsatt att gå (fast han sprang) en stund varje dag. Det är så mycket jag tänkte mig att göra för att stärka mig själv. Allt har jag tappat bort och behöver återvinna bit för bit. Komma på att ”ja just det” det skulle jag ju göra nu i vår, dit skulle vi ju resa nu i vår, vardagen jag skulle ta tag i nu i vår. Får ta en sak i tagen och göra den till rutin innan jag stoppar in något annat. Det är risk för att det blir ingenting av allting

Läkarbesök på fredag. Jag är nervös och orolig för vad resultatet, efter åtta veckors behandlingsuppehåll, ska visa. Det känns som om det växer i min kropp hela tiden. Minsta lilla knip är en signal, att nu så, nu är det på gång och inget finns att stoppa det. Det är som en skräckfilm som jag hela tiden vill låta bli att titta på, men inte kan hålla mig ifrån. Den förstelnar min kropp och ser till att den är på språng undan skräcken, undan farorna. Jag skriker av oro och ångest!

Luften sipprar så sakteliga, in i mitt vacuumpaket och ger mig kraft och energi att komma igen. Utrymme att breda ut mig och ta plats. Möjlighet för kroppen att slappna av och att andas livets rytm igen. Det är som att jag först nu förstår vilken tid det tar till återhämtning, till att sörja och till läkning. Jag är på väg. Är mycket ledsen och det speglar allt jag skriver. Skulle så gärna vilja skriva glada berättelser. Berättelser fulla av liv och lust. Berättelser som andas hopp.

Jenny, Thomas och Michelle kommer på torsdag. Det blir bra med lite avledning. Ser fram emot det med glädje.

Tack alla fina ni, som ger mig kraft och energi, ni som orkar hänga kvar!

Enorma mängder kärlek till er!

Shima

Anette