Sista Augusti

Helikopterplatta utanför fönstret. Solen skiner trotsigt genom de tjocka molnen och låter det himmelska blå smeka mina ögon. Idag är en mycket bättre dag än på väldigt många dagar. Livet återvänder till mig. Gnistorna börjar gnugga sig mot varandra och vibrera. De figurer som håller i mina idéer, analyser och tankar har börjat vakna till liv. Skickade hem Leif med en lista på bra att ha saker. Pennor, block, dator, cd-spelare. Senare ska vi sticka ut näsan utanför portarna, därnere. Det finns en park, som ovanifrån är underbart anlagd. Jag befinner mig på Karolinska.

Jenny blev min skuggskrivare häromdagen och jag minns inte så mycket vad jag sa då. När livet återvänder kommer också tankar och funderingar.

Min tjocktarm sprack, där tumören sitter. Akutoperation och i stort sett smärtfyllt sovande sedan dess. Chock, trauma. Stomi på magen och nu, just precis nu, känns livet lätt och levande.

Smärtorna har i stort sett bestått av den ursprungliga förstoppningen och när jag i, fredagskväll, fick hjälp med det återvände känslan av värdighet och liv till mig. Så svårt att förklara hur det var men stundtals under de dagarna kände jag en stark och innerlig förståelse för människor som inte orkar längre, som ger upp. När inte tankarna kommer till en, när inget annat än smärta fyller en. Spontant tänker jag på att gå och ha tandvärk dagarna i ända, ni som har haft det, vet.

I måndags fick jag en ”slang” på halsen där alla prover ska tas och där allt intravenöst ska in. I fredags blev den inflammerad och skulle bytas. I smärtor, rädd och i en känsla av övergivenhet körs jag ner till avdelningen. Händelseförloppet ska jag skriva ned och ta upp med dem där. Men, det var en förfärlig upplevelse av oprofessionalitet och i mitt utsatta tillstånd en känsla av total övergivenhet och betydelse noll. Ska jag dö nu, måste jag dö med dessa människor runt mig. Jag grät och förstod verkligen vidden av att få dö värdigt, att få dö som en levande individ. Jag pratade med Kicki om detta tidigare idag och hon fick mig att inse att jag ligger där och ser, hör, känner allt medan aktörerna är i sina egna små enheter, separerade ifrån varandra. Nyttigt för mig och del i mitt beslut att berätta om det mer i detalj i ett annat forum.

Om fredagen var flera steg tillbaka så är idag några steg framåt. Jag orkar äta små, små portioner. Dricker ”mängder”. Rör mig kopiöst mycket ;-)

Fri idag, går på toaletten själv, tar medicin när jag vill, äter det jag orkar och har på mig byxor, kofta, goa sockor.

I Grekland har det också kärlek, den kommer till er här.

Ayánn

Anette