En regnig dag

Läste precis Jennys blogg och det gör mig så ledsen att det som drabbar mig påverkar henne så mycket. Vad kan jag göra för att trösta, hjälpa, underlätta för min älskade unge? Båda, för Thomas är ju också påverkad om än att det yttrar sig på annat sätt, är ju olika och uttrycker oron på sitt högst personliga sätt. Jag vill skona dem från detta. Jag vill inte att de ska behöva uppleva den här ångesten och ovissheten.

Nu har jag gått igenom två behandlingar med cytostatika och det går inte att säga att det är samma sak från gång till gång. Biverkningarna ter sig annorlunda och håller på hela tiden, inte bara när cytostatikan pumpas in i kroppen. Jag är fortfarande livrädd och orolig för vad det gör med mitt friska jag, mina friska, vitala delar av kroppen. Gör jag tillräckligt för att stärka mig själv, gör jag allt som står i min makt?

De dagar som jag fungerar någotsånär normalt, nästan som tidigare, känner jag mig inte speciellt sjuk. De dagarna funderar jag på att börja jobba igen. Senare samma dygn kan jag få hög feber och vara totalt utslagen. Helt oförberett sker saker i min kropp som jag inte kan styra över och jag ligger platt som en pannkaka och undrar vad i hela friden sker.

Jag har varit i Göteborg och hälsat på familjen och vänner. På inrådan av kloka Jenny schematiserade jag mitt besök och planerade in två familjedagar och en vändag för att inte köra slut på mig själv och göra det mer till en plikt än ett kärt nöje. Nu blev det ett hjärtligt minne som ligger som bomull i mitt inre och värmer mig när livet är som nu, trist och innehållslöst. Jag placerade mig sittande på ett kafe i sju timmar medan vänner kom och gick under dagen. De kom med en sådan värme och så mycket kärlek och innerlighet att jag då och då var tvungen att nypa mig i armen. De kom för min skull, de kom för att träffa mig. Det är stort!

Mina syskon och jag har en relation där vi inte ses så ofta men när det gäller så finns vi där för varandra och det visar sig även nu i min svåra situation. De och syskonbarnen kom med kärlek och omtanke. Så viktigt, vi har ju delat en stor del av livet tillsammans och erfarenheter som bara vi har. Att vara älskad av dem betyder så mycket.

Mina bopålar slog jag ner hos mamma och hos Thomas. Vi fick fina, varma dagar ihop med samkväm, närhet och prat. Några dagar var jag utslagen i mammas soffa och andra dagar var energin outtömlig. Förutom det jag redan berättat hann jag med en födelsedagslunch, en promenad, en provtagning, en begravning, ett akutbesök på sjukhuset och en polisanmälan. Det sistnämnda var när en ung man skrikande knuffade sin sambo och var rasande av svartsjuka för något som bara fanns i hans huvud. Många människor tittade på och tänkte nog ringa polisen men ville vänta lite till. Jag kan inte vänta, jag ringde polisen som kom, som jag för kvällen beställt.

Jag är väldigt less på livet just nu. Det känns som att jag har tappat gnistan och febrilt letar efter inspiration och meningen med livet. Hopp!

All kärlek till er!

Shima

Anette