Hår

Det är fortfarande vitt utanför och det är så vackert. Jenny var på tur med sina vänner i Norge och hon skickade mig så vackra bilder från snöigt landskap. Vit, ren snö och sol och kvinnor på tur, kan det bli bättre?! Jag har hämtat mig efter helgens totala kollaps. Jag blir som matt och orkeslös, orkar inte sitta kvar en halv måltid, måste vila emellan innan jag kan äta klart. Galet, men nu vet jag varför och då känns det lite, lite bättre. När cytostatikan har lämnat kroppen återstår det för det friska i mig att reparera och skapa nya celler. När jag tänker att det friska i mig arbetar för min överlevnad, känns det bättre att ha de fyra dagarna av total kollaps, jag står ut helt enkelt.

Läser på om chakrahealing och mera om Tui Na och gör Jichu gong (medicinsk Qi gong) några gånger i veckan. Jag ska bada också! Träna i varm bassäng, en utmaning med stomin. Det känns bra och vitaliserande, faktiskt så känner jag det i kroppen att jag gör något bra. Det är som att jag känner vätskorna rinna igång i kroppen och det blir rörelse som kännas livgivande. Healingen tänker jag att jag ska ta med Louise (kursare från PSA) igen. Nu har jag förstått lite mer om hur jag behöver tänka och ta emot. Jag är ju lösningsfokuserad och då behöver ju allting ha en mening och jag går igång på att hitta lösningar och meningen med livet. Istället behöver jag nu bara vara klar över vilken utgång jag önskar och sedan bara ta emot. Det är bra när saker och ting faller på plats.

Jag tar det lugnt, kanske för lugnt. Jag tänker att jag övar att vara i det lugna och njuter av dagen och det som är runt mig. Jag har tagit kontakt med lite människor att luncha/fika med, så att jag inte blir helt försoffad och glömmer att jag behöver intellektuell stimulans också. Det pågår ett liv utanför mig också.

Nu är det snart dags för en utvärdering av den här behandlingsfasen och jag är skitnervös över att den inte tar. Jag har bara en chans kvar, alltså en behandlingssort till, sedan är det kört för min del. Jag jobbar på positivt tänkande och det jag skrev ovan. Så, å ena sidan är jag livrädd å andra sidan är jag så säker på att bli frisk. Dubbelt så det förslår. Det är som hopp och förtvivlan, krona och klave.

Jag har inte tappat håret!!! Så skönt kanske ni säger nu. Jag har förberett mig, läst på, tagit emot tips och råd och lekt med sjalar och peruker. På fredag ska jag gå en kurs i hur jag kan sminka mig så det ser naturligt ut. För det är inte bara håret på skallen som gäller utan allt hår på kroppen. I mitt fall sitter det kvar, men är tunnare och har sämre kvalitet. När det blåser ute så tar inte ögonfransarna emot de små kornen som följer med blåsten, de åker i in i ögonen och gör ont, sådant är nytt för mig. Det kan jag naturligtvis inte sminka dit så att det inte gör ont. Utseendemässigt kan det göra skillnad. Jag sminkar mig så sällan så det ska bli roligt att få lite tips och kanske behöver jag det för att känna mig lite fräschare och piggare. Vi ser. Håret ja, tappar jag det inte för att behandlingen inte tar, eller är det så för just mig. Jag behöver svar, sak ringa sköterskan och höra om hon vet, så kan jag släppa det sedan, för en stund i alla fall.

Mamma ligger kvar på sjukhuset, Anders (min bror) och hans barn åker till Egypten i morgon. Vi, Leif och jag, ska träffa Leifs barnbarn, Lova och hennes pappa Erik, i morgon för att prova julklappsskor. Det ska bli fint att träffa dem. Sjukgymnasten kommer hit och på fredag tas det nya prover inför nästa behandling. På fredag kommer också min vän Ingrid hit på besök, ska bli fint att få krama om henne ett tag.

Bilden för dagen är föreställande mig på väg att wallraffa i min vän Zahras liv. Jag måste ju börja någonstans.

All kärlek till er i denna, just nu så galna värld.

Älskar er!

Shima

Anette